varaktiga? Di håller i tusen år», sa han. »Det vet jag, för jag har försökt med så’na två gånger.» Om han nu var tvåtusen år gammal, så måste han ju alldeles säkert ha varit er vandrande jude.
— Jag tror inte, att den vandrande juden skulle bekanta sig med en så’n person som fru Wiley, sade Faith med stor bestämdhet.
— Jag tycker mycket om historien om den där piparen i Hameln, som lovade att driva alla stadens råttor i floden, sade Di. — Och det gör mamma med. Jag tycker alltid så synd om den lille halte gossen, som inte kunde hinna med de andra utan fann berget stängt, när han kom fram. Han måste ha känt sig rysligt besviken. Han har nog sedan i hela sitt liv funderat på vad det fanns för granna saker inne i berget, som han aldrig fick se.
— O du, jag tycker tvärtom, att det var riktigt bra, att inte också han blev bergtagen liksom alla de andra barnen, sade Una. — De kom ju aldrig igen. Tänk, hur glad hans mamma måste ha varit över att hon fick behålla honom. Förut hade hon sörjt så mycket över att han var halt. Men nu måste hon väl tvärtom vara glad över att han var ofärdig, för just det var ju orsaken till att hon fick behålla honom.
— Någon gång i framtiden, sade Walter och blickade drömmande upp mot himlen, kommer det nog en så’n där pipare hit till trakten, in i Regnbågens dal, och han blåser lustigt på sin flöjt. Då skall jag följa efter honom — följa honom ned till stranden — ut på havet — bort från er alla. Jag tror inte, att jag godvilligt följer med honom. Det gör Jem — Jem längtar ju alltid efter äventyr — men jag vill inte följa med, jag strävar emot. Men se jag är tvungen — piparen blåser och lockar på sin flöjt, och då
