måste jag följa med, antingen jag vill eller inte. Den musiken är trollmusik.
— Vi följer med allihop, ropade Di, som genast kände den tändande gnistan från Walters fantasi och redan tyckte sig se den hemlighetsfulle piparens gestalt skymta i dunklet vid bortre ändan av dalen.
— Nej. Du sitter kvar här och väntar, sade Walter med en egendomlig glans i sina stora, vackra ögon. — Du sitter kvar här och väntar, att vi ska komma tillbaka. Men vi kommer nog inte — för vi kan inte komma, så länge piparen blåser på sin flöjt. Han kan med sina flöjttoner föra oss världen runt. Men du — du sitter kvar här på din sten och väntar — och väntar i evighet.
— Hu då — var tyst! sade Mary och ryste till. — Se inte så där hemsk ut, Walter. Jag riktigt känner hur det kyler långt ner på ryggen. Du vill väl inte narra mej att lipa heller. Jag tyckte precis jag såg den där otäcke piparen vandra sin väg och ni pojkar följde efter honom, men vi flickor satt kvar här och väntade alldeles ensamma. Jag vet inte hur det kommer sej — jag har aldrig varit nå’n lipsill, men så fort du börjar med dina underliga paschaser, så vill jag bara gråta.
Walter smålog triumferande. Det roade honom att utöva sin makt över lekkamraterna, spela på deras känslosträngar, göra dem ömsom rörda, ömsom skrämda … Det tillfredsställde en viss dramatisk instinkt, som bodde inom honom. Men med triumfen blandade sig ett litet stänk av hemlighetsfull fruktan. Den där piparen, som lockade in de tyska barnen i berget, hade tyckts honom mycket verklig — det var som om den sakta vajande slöja, som dolde framtiden för ett ögonblick, fläktat åt sidan i Regnbågsdalens stjärntindrande skymning och han fått en hastig inblick i de öden, som väntade honom.
