— Det är syndigt att svära, viskade Una.
— Jag må välan inte vara bildad, sade Mary. — Var skulle jag ha fått nå’n bildning ifrån? Men jag ska aldrig säja så mer, bara jag kommer ihåg mej. Det lovar jag.
— Dessutom kan du inte vänta, att Gud ska höra dina böner, när du missbrukar Hans namn, Mary, sade Una.
— Det har jag verkligen aldrig väntat, sade den uppriktiga Mary. — Jag har i en hel vecka bett Honom varenda kväll, att Han skulle reda upp det här med fru Wiley, och vad har Han gjort? Aldrig ett smack. Nej, det lönar sig inte att be några böner.
Just då kom Nan andlös springande utför sluttningen.
— O Mary, du kan aldrig tänka dig! Här ska du få höra. Tant Elliotts man har varit över på andra sidan viken, och vad tror du han fick veta där? Fru Wiley är död — de hittade henne kall och död i sin säng morgonen efter det du rymde. Så nu behöver du aldrig flytta tillbaka till henne.
— Död? sade Mary förfärad. Och så skakades hon av en rysning.
— Tror du, att jag har bett ihjäl henne? utbrast hon och vände sig bönfallande mot Una. — Om jag det har, ska jag då aldrig mer i mitt liv be en stavelse. Hu, nu kanske hon går igen och spökar för mig för att hon är ond på mej.
— Nej nej, Mary, lugnade Una, dina böner har alls ingenting med hennes död att göra. Fru Wiley låg ju död, långt innan du började be dina aftonböner här.
— Jaha, det har du rätt i, sade Mary och hämtade sig hastigt från sin förskräckelse. — Men det var rysligt så rädd jag blev. Jag skulle inte vilja tänka mej, att jag hade bett ihjäl nå’n människa, om jag också tyckt mycket illa om henne. När jag låg och bad, så tänkte jag aldrig