på att hon skulle dö. Och hon såg då rakt inte dödlig ut. Sa fru Elliott nå’nting om mej?
— Hon sa, att du komme nog att få flytta tillbaka till barnhemmet.
— Jag kunde just tro det, sade Mary i trött ton. — Och se’n kommer de att ackordera ut mej igen — troligen till nå’n av samma ull som fru Wiley. Så’na är det gott om. Men jag får väl försöka härda ut me’t. Jag är seg.
— Jag ska be i min aftonbön, att du slipper komma tillbaka dit, viskade lilla Una, när hon och Mary vandrade hem till prästgården.
— Det gör du precis som du tycker, kila du på med det, om det roar dig, sade Mary. — Men jag gör en konst i’et. Jag har fått nog av det här bedjandet. Du ser själv hur det kan gå. Hade nu fru Wiley kolat vippen efter det jag begynte be, så hade det ju varit min skull.
— Nej då, det hade det visst inte, sade Una. — Jag önskar jag kunde ge dig en riktigt bra förklaring — pappa kan det i alla fall, om du vill tala med honom, Mary.
— Tack så mycket! Eran pappa förstår jag mig inte på, det är sanning det. Han går förbi mig, men han ser mig inte, fastän det är mitt på ljusa dagen. Jag är inte egenkär — men någon avtorksmatta är jag inte heller.
— Ack du, sådan är ju vår pappa. För det mesta ser han inte heller oss. Han går i sina djupa tankar, förstår du. Och jag ska alldeles säkert be, att Gud låter dig stanna kvar i Fyra vindar — för jag tycker om dig, Mary.
— Gör det då. Bara jag slipper höra talas om att några fler människor ligger och dör ihjäl sig och en ann’ se’n ska få skulden, sade Mary. — Jag trivs väldigt bra här i trakten. Jag tycker om sjön och hamnen och fyren
