doktorinnan, sade Susan. — Nu vill hon väl ha sig en rejäl pratstund efter tre månaders fasta.
— Jag riktigt gläder mig, Susan, att få höra litet trevligt skvaller från Glen S:t Mary, sade Anne och såg ut som om hon tänkte riktigt moja sig. — Jag hoppas tant Cornelia kan tala om för mig allting, som hänt, medan vi varit borta — varenda smul. Vem som har kommit till världen eller gift sig eller druckit sig full, vem som dött eller farit sin väg eller flyttat in eller mist en ko eller fått en fästman. Det är så gränslöst roligt att vara hemma igen hos alla de snälla Glenmänniskorna, och jag vill veta allting om dem. Jag minns, att när jag gick under de högtidliga valven i Westminster Abbey, så undrade jag vilkendera av sina båda beundrare Millicent Drew till slut skulle välja. Vet du, Susan, jag misstänker starkt, att jag är gräsligt road av skvaller.
— Det ska hon inte vara ängslig för, lilla doktorinnan, tröstade Susan, så funtad är varje riktig kvinna. Man tycker väl om att höra litet nytt, vet ja’. Jag är själv rätt så intresserad av hur det ska bli med Millicent Drew. Jag har aldrig haft nå’n ungherre, som sprungit efter mig, nej inte en, än mindre två, och nu kan det just göra detsamma, för att vara ett gammalt ogift fruntimmer tar ingen skada av, bara man blir van vid’et. Jag har nu alltid tyckt, att Millicents hår står till väders som om hon sopat upp det från pannan med en kvast. Men herrarna måtte väl ha sin smak för sig.
— De ser bara hennes lilla söta och pikanta ansikte, Susan.
— Det kan mycket väl hända, doktorinnan. Den Goda Boken säger, att skönhet förgår och att utseende är ett flyktigt ting, men jag skulle nu inte ha haft någonting emot att själv övertyga mig om den saken, om det fallit sig så.
