mänsklig varelse med en odödlig själ att frälsa. Jag har där hemma en gammal katkes och en ny finkamm, och har jag väl en gång satt min hand till plogen, nog skall jag göra min plikt mot flickungen, det kan du lita på.
Mary tog emot budskapet med tacksamhet, men utan någon översvallande fröjd.
— Så’n tur trodde jag knappt jag skulle ha, sade hon.
— Kommer du till fru Elliott, blir det allt andra bullar än i prästgården, sade Nan.
— Sköt du ditt, sade Mary och fattade genast eld. — När jag vill, så vet jag nog hur man ska uppföra sig — precis lika bra som du, Nan Blythe.
— Och kom ihåg, att du får aldrig säga några fula ord, sade Una.
— Nej, hon skulle väl dö av fasa, om jag det gjorde, sade Mary med tänder och vitögon, som blänkte av fröjd vid blotta tanken. — Men du behöver inte göra dej några bekymmer, Una. Jag kommer att föra ett så’nt vårdat språk, att det skulle kunna tryckas i tidningen. Jag får väl lov att skaffa mej nå’n smak i munnen på annat sätt.
— Och du får inte narras, inskärpte Faith.
— Ja, men om jag har gjort nå’nting och ska ha stryk? bad Mary.
— Fröken Cornelia kommer aldrig att slå dig — nej aldrig, försäkrade Di.
— Inte det? sade Mary klentroget. — Kommer jag på ett ställe, där di inte slåss och luggas och nyps, så tror jag väl, att jag är i himlen. Då behöver jag ju inte narras — jag låter helst bli, bara det är mej möjligt.
Dagen före Marys avflyttning från prästgården blev det till hennes ära en utfärd med matsäck till Regnbågens dal, och senare på kvällen gåvo alla prästgårdsbarnen henne någonting av vars och ens knappa förråd av gamla
