komma och leka med oss i Regnbågens dal, sade Una. — Och du kommer ju säkert att vara snäll, Mary?
— Ack, jag ska försöka … suckade Mary. — Men det är tamej — ack nej, det mente jag inte — det är inte så lätt för mej att vara snäll invärtes och inte bara på utsidan, som det är för er. Tänk så’nt patrask till släktingar jag har haft och som jag välan brås på!
— Men dina släktingar har säkert haft några bra egenskaper också, inte bara dåliga, invände Una. — Det är dem du ska ta efter, och de dåliga ska du inte låtsa om.
— Jag tror då visst inte de hade några goda egenskaper, sade Mary dystert. — Aldrig har jag hört talas om dem. Min farfar hade pengar, men folk säger, att han var en stor skojare. Nej, jag blir tvungen att börja på ny kula och göra så gott jag kan.
— Och så vet du ju, Mary, att Gud hjälper dig, bara du ber Honom.
— Nej se det vet jag då rakt inte.
— Jo, Mary lilla. Minns du inte, att du bad Gud ge dig ett hem, och det har Han ju nu gjort.
— Det tycker jag visst inte man kan säja, svarade Mary. — Det var du själv, som gav fröken Elliott idén.
— Men Gud ingav i hennes hjärta, att hon skulle ta dig. Jag liksom väckte tanken i hennes huvud, men vad hade det hjälpt, om inte Gud vänt hennes hjärta mot dig?
— Nåja, det kan du nog ha rätt i, medgav Mary. — Kom ihåg, jag har alls ingenting emot Gud. Han styr och regerar naturligtvis som Han vill. Men om jag ska vara ärlig, så tycker jag, att Han är vådligt lik er egen pappa — sitter däroppe i sina tankar och låter allting gå på en slump … Se’n händer det nå’n gång, att Han vaknar till, rätt som det är, och då är Han ju förstås fasligt snäll och mild och deltagande.
