så är det, emedan han vill, att de små skola lära sig att förstå hans ironi. Medan de ännu barnsligt tro på det goda, skola de försöka att lefva efter Jesu bud. Men just då de sträfva därmed, skola de småningom och på det bästa sättet se den sorgliga sanningen. Sålunda skall Jesus själf bli dem en vägvisare till Kristus. Och kyrkan skulle då kunna gå med på, att de små blefvo förda till Mästaren, ehuru hon ej själf kunde föra dem dit.
Det blefve då själf va den religionslösa skolan, som förde de små till Jesus.
Och det kunde skolan göra, om hon vore religonslös. Jesu lefnadslära kunna vi taga som etik; man kan också ge den det latinska namnet moral; och morallektioner bör statsskolan ha. Ty ingen kan veta, om ej rätt som det är sekter uppstå, som hålla sig blott till tron; det lutherska: »tapfer sündigen, nur glauben» (synda kraftigt, blott du tror!) blefve då allvar mer än samhället vore betjänadt med. Jesus fick finna sig i att vara en världsvis.
På detta sätt skulle man kunna vinna allt, som är att vinna. Hvarje tro fick full frihet och rätt; samhället fick medlemmar med kunskap om den mänskliga lefnadsläran, och barnen finge i denna lefnadslära — som ej komme att kräfva så värst många lektionstimmar — en grund för sitt lif, som man kunde tro räckte till äfven för dem, som ej kommo med i något kyrkosamfund.
