Jag fick en strängt rättrogen uppfostran. Så fullkomligt rättrogen, och på det hela så god, att då jag senare kom upp i studentexamen, fick jag högsta betyg i »religion». Och det var ej nog med att jag lärde mig trosläran. Jag försökte att göra tron till lif, försökte att »omvända» mig. Lusten till det goda var det väl knappt, som dref mig. Kraftiga skildringar af helveteselden gjorde mer. Eller underrättelser om dödsfall. Särskildt sådana som kommo oväntadt, eller liksom med särskildt bud till mig, såsom då jämnåriga dogo. Gång på gång kom det på allvar öfver mig att söka komma i gemenskap med Gud.
»Nådens ordning» hade jag så bra reda på, som man i barnaåren kan ha. Jag hörde om frälsningens väg för det första hemma — min far var strängt religiös — och för det andra i skolan. Många, långa läxor om nådens ordning lärde jag där, lärde dem om och om igen, år efter år, och fick dem genomgångna, »förklarade» af den ena skolläraren efter den andra; min mesta skoltid upptogs med att lära detta, det viktigaste af alla ämnen.
Klar för mig blef frälsningens väg aldrig. Tredje artikeln var och förblef alltjämt obegriplig, det om »omvändelsen» icke minst. Orden lärde jag, men jag fann ingen tanke. Jag kunde då ej heller hålla fast orden. Jag lärde »läxa för dagen» och glömde den, då religionstimmen var genomkämpad. Jag visste att så måste det vara. Vi kunde ej förstå dessa höga ting; vårt förstånd var »af synden förmörkadt».
Men när helvetesskräcken blef stark i mig, glömde jag detta. Jag fick vända mig till Gud och
