hoppas på hans hjälp; jag fick bedja. Sådana böner hörde Gud; det sade ju alla de, som borde veta det.
Och jag bad. Så godt jag förstod och kunde. Bad så mycket allvarligare, ju räddare jag var.
Men ingen väg kom jag. Fåfänga voro alla mina böner; aldrig kom något, som jag kunde betrakta som hjälp eller svar.
Och jag måste till slut säga mig själf, att detta blott var naturligt. Bönhörd blef blott den, som bad rätt; men skulle man kunna bedja rätt, så måste man redan vara omvänd. Hvad skulle jag då göra? Då jag ej kunde hjälpa mig själf och ej heller kunde bedja om hjälp? Bedja Gud om hjälp till att bedja om hjälp? — Jag försökte med det också. Men jag kom snart ihåg, att man ej kunde bedja rätt om något, förr än man var omvänd.
Så fick det vara med böner så länge. När Gud såg, att det var allvar med mig, så skulle han nog vilja hjälpa mig ändå, tänkte jag. Ty han ville, att vi skola omvända oss och komma till sanningens kunskap. Det stod så i bibeln.
Men så kom det svåraste: ångern öfver synden måste komma till. Den kunde jag ej hoppa öfver. Utan den var vägen hjälplöst och under alla omständigheter stängd.
Jag arbetade mycket med ångern. Men det gick smått. Jag kunde ej komma till den rätta sorgen öfver synden.
I själfva verket var olyckan den, att jag hade syndat för litet ännu. Det kunde ej bli någon riktig ånger af slikt. En riktig ånger var det inte, förrän man kände sig som den största af alla syndare. Det
