hafva begått den stora »synden mot den Heliga Ande». Med omvändelsen fick det anstå, tills jag blifvit större och hade syndat något mer; då skulle det också gå bättre med ångern.
Ibland försökte jag på ett annat sätt: höll mig mer till Jesus. Han hade visst tagit det något annorlunda, han, när det gällde oss små. Hade han inte sagt, att det var oss guds rike tillhörde? Man kunde väl inte ta det ordet så ordagrant. Till de »små barnen» hörde jag väl inte längre riktigt. Men ordet kunde väl gälla för min ålder med på ett sätt? När Jesus ej kräfde ånger öfver synden af »de små», så kräfde han väl knappt så mycket af mig heller i detta stycke? Jag fick hålla mig till Vår Herre och bedja och vara lydig mot far och mor och snäll och hjälpsam mot syskon och bekanta; då kräfdes det ej mer af min ålder, kanske?
Med detta kunde jag hålla mig uppe några dagar. Men sätta min lit därtill tordes jag inte. Man slapp nog inte undan så lätt! Och ju mer teologi jag fick i mig, desto mer insåg jag, att det äfven kunde vara farligt med slika tankar. Man kunde ju komma att tro på gärningarna; kunde vilja göra sig själf rättfärdig; bäst att akta sig! Så småningom kom jag dock alldeles ur humöret; det domnade af inom mig som vanligt. Sanningen var till slut den, att hos den »Fader» de predikade om för mig hade jag intet att göra; i själfva verket var jag rädd för honom.
En särskildt utväg med Vår Herre fann jag, då det led mot konfirmationen. Omvändelse tjänade till ingenting, det visste jag. Och då det ej fanns hjälp att få i denna sak utom hos Gud, så hade jag
