blott ett att göra. Jag fick vänta, tills Gud lät stunden komma. Att jag måste lofva att »tro på Gud» o. s. v., det fingo de svara för, som tvingade mig till det. Gud skulle ta det för hvad det var: en nödlögn, och han skulle ej låta mig lida för den skull, att jag blef tvungen att ljuga.
Detta var ren och klar jesuitism. Min enda tröst var, att jag ej hade någon annan utväg. På den tiden hade vi i Norge fullt konfirmationstvång. Hvarken föräldrar eller präst visste något om min hemliga särskilda öfverenskommelse med Vår Herre.
Om jag hade talat med mina föräldrar om min nöd, så hade de ej förstått mig. Mycken oklarhet råder mellan människor i trossaker. Gamla bruk äro starka. Ungdomen går till konfirmationen, emedan all ungdom gör så; längre tänka hvarken ungdom eller föräldrar i allmänhet.
Att konfirmationen kan kvarstå som ett folkbruk kommer sig af, att den stått och ännu står för folktanken såsom något sakramentalt, trots all lutherdom. Och när det gäller sakramenten, så håller sig den gamla katolska uppfattningen om opus operatum mer eller mindre fullständigt uppe: hufvudsaken är att gärningen blir gjord. Den protestantiska åskådningen har på det hela taget ej trängt så djupt ned hos folket, som prästerna antagit. När allmänheten en dag fullt fattar den protestantiska konfirmationstanken, så skall konfirmandernas antal öfverallt starkt minskas. Men bakom den minskningen kan komma att ligga ett lika stort religiöst framsteg, som nu betecknas af det allmänt vaknande krafvet på en
