slagtare, emedan blott en person, som förstår att iakttaga alla erforderliga reglor, wågar utöfwa detta yrke. Hwarje djur, i hwars inre förmärkes den ringaste oregelbundenhet, anses som orent och förkastas. Han reste derföre ett par gånger om året omkring i nejden och slagtade åt judarne, som på alla andra tider måste undwara köttmat. Slagtningen sker med en lång, twäeggad, skarp, wäl polerad knif, som han wisade mig, men som jag ej fick widröra annat än på skaftet. Han bodde i Krasnojarsk, ungefär 26 mil söder om Jeniseisk, och hade rest till Irkutzk för att klaga öfwer borgmästar Richter, hwilken tre gånger hade kastat honom i fängelse för att utpressa penningar af honom, och dessutom förhöll honom de penningar och waror, som woro honom frånstulna. Schmerka hade nämligen kört från Krasnojarsk till en närbelägen marknad, för att sälja ett parti talg af 400 r:drs wärde; men hade under wägen blifwit i en skog öfwerfallen och plundrad. Röfvarne blefwo upptäckta och warorna dem fråntagna, men borgmästarn wille ej utlemna dem, oaktadt han fått befallning derom från generalguvernören. Det är nämligen en allmänt gängse plägsed bland dessa herrar i Ryssland, att när tjufwarne upptäckas, kan egaren tacka Gud, om han får hälften af det stulna tillbaka; resten går i borgmästarens eller polismästarens ficka. Då deras lön blott är 400 r:dr och deras skrifbiträden samt öfriga utgifter i och för deras befattning kosta fullt dubbelt denna summa, måste de bedraga för att kunna lefwa. Efter ett par år blifwa de afsatta, och en annan kommer i deras ställe, som nödgas begynna der den förre släppte. Richter hade allmänt det ryktet om sig, att wara en stor spetsbof, och Schmerka sade: ”all min olycka kommer från honom.” Han sade ofta att han ej kunde sofwa, ty hans sinne war så bedröfwadt.
Gustaf Rosenlund war, såsom redan blifwit omtaladt, född lifegen och hade, på en friherrinna Wrangels gods nära Reval, i flere år tjenat hennes sjuklige son som uppassare och föreläsare, samt hade sedermera med honom gjort en resa genom Polen och en del af Tyskland, hwarunder han förwärfwat sig en wiss bildning samt språkkunskaper. Han hade ett godt hufwud, mycken fantasi och en god del medfödd qwickhet, så att de ryska bönderna wid hwarje hästombyte gemenligen utbrusto i ett gapskratt öfwer hans infällen. Derjemte hade han ett godt hjerta, men war, som fallet är med de flesta lifegna, den lättsinnigaste och tanklösaste gök i werlden. Den lifegne har nämligen ingen egen personlighet; ty han wet att hans egare för sin egen fördels skull måste sörja för hans lifsuppehälle, som för ett dragöks.
