100
hade ett köpmansombud hitkommit wid denna årstid, med en laddning af 400 Pud [1] mjöl, och då han i 8 dagar hade legat på samma ställe som wi, och wäntat på gynnsamt wäder, befallde han, att man skulle fara på hans risk. Man begaf sig åstad, barken stötte på grund, sönderslogs efter hand, mjölet gick förloradt, men besättningen, bestående af 15 man, blef räddad. Detta slående motskäl tillstoppade min mun.
Söndagen den 7 Juni steg jag upp, styrkt af en god sömn och kände mig fullkomligt bra, hwilket ej warit fallet de twå föregående dagarna, under hwilka jag öfweransträngt mig, genom att i min lilla hytt uträkna de dagliga iakttagelserna, och så wäl derigenom, som genom för litet sömn råkat i ett nervöst tillstånd. Nämde dag begaf jag mig derföre ut på en lusttur, samt besteg fjället, hwarunder wårt fartyg låg förtöjdt. Här gick jag längs floden mot norr, en särdeles wacker wäg i den ljusgröna skogen, som bestod af en blandning björkar, granar och cederträd. Från den höga åsen såg man utöfwer det hwitskummiga breda bältet twärs öfwer floden och hörde dess brusande. Efter att hafwa gått 3—4 werst, kom jag till ett ställe, der flodstranden wek af åt wester och bildar liksom en liten insjö med spegelblankt watten, i hwars midt låg en liten låg holme. På en wacker sluttning, som wette mot den innersta delen af wiken, låg en wacker by, omgifwen af åtskilliga ljusgröna, nyss utspruckna löfträdslunder. Äfwen holmen war belagd med en frisk ljusgrön matta och prydd med de wackraste löfträdsgrupper, alltsammans nyss utsprucket och friskt, efter ett dagen förut fallet regn, belyst af den klaraste eftermiddagssol och öfwerwälfdt af en alldeles molnfri blå himmel. Emellanåt afbröts den djupa tystnaden af en spräcklig orm, som flydde för min fot och prasslande skyndade bort mellan fjolårets torra löf. På denna spatserfärd swäfwade min tanke från min stora ensamhet och min aflägsenhet från fäderneslandet och dess tungomål till hemmet och de kära det inneslöt. Det war ett af dessa ögonblick, då naturens milda skönhet och lugna storhet mildrar wår sorgbundenhet och förwandlar den till ett stilla wemod, hwari man med tårar i ögonen kunde utbrista: ”Lifwet är dock skönt!”
Man afbränner här gräset under träden, för att följande året få ett finare gräs. Hela åsens yta under mulljorden och trädrötterna war till en famns djup betäckt med en fin rykande rödaktig sand, som innehöll små qwartskristaller och glimmer.
- ↑ Ett pud motswarar ungefär 2 sw. lispund.
