132
det på någon punkt finnes ett större mellanrum, än af ett hårstrås tjocklek. Sablarnas form bestämmes med samma noggrannhet, och äro så gjorda, att alla sabelklingor skola noga passa i hwilken balja som helst. För artilleristen och sappören förfärdigas kortare och tjockare huggertar eller sablar, på hwilkas egg woro filade sågtänder, liksom på en sticksåg. Dessa kunna således begagnas både till förswar i handgemäng samt att hugga och såga träd med. Wi uppehöllo oss ett par dagar i denna faktoristad, under wattenledningarnas oupphörliga brusande och jernhamrarnas klappande.
I Slatonst hade wi redan hört, och detta bekräftades i Ufa, att koleran hade upphört i Orenburg med den inträdande kölden, hwarföre wi också, efter ett par dagars uppehåll i Ufa, tröstligen begåfwo oss på wäg åt söder. Hela landsträckan mellan Ufa och Orenburg är till aldrastörsta delen bebodd af fattiga och smutsiga tscheremisser, tschuwascher, baschkirer och tatarer. Wi sleto derföre åtskilligt ondt på denna resa; sålunda hade wi wårt sista nattqwarter, innan wi anlände till Orenburg, på en baschkirisk gästgifwargård, der wi i 20 graders köld måste ligga på golfwet i wåra renhudspelsar och renhudsstöflar, med ett par stora fönsterrutor sönderslagna i rummet. Med ben iskalla upptill knäna, begåfwo wi oss tidigt på morgonen, efter en sömnlös natt, på wäg till Orenburg, och då wi wid middagstiden förfrusna och hungriga kommo i närheten af nämde stad, funno wi den omringad af en tät militärkordong. På flera ställen rundt omkring staden sågo wi stora bål antända, förmodligen för att derigenom rensa luften; wid hwarje bål stod upprest ett stort swartmåladt träkors. Processioner af swartklädda munkar, bärande krucifixer och helgonbilder, wandrade rundt omkring staden under bön och sång. Allt wittnade om det ängsliga intryck, som mordengeln hade utbredt öfwer staden. Wi skickade wåra papper till öfwerbefälhafwaren, med anhållan, att få slippa igenom kordongen, och efter twå timmars otålig wäntan fingo wi slutligen det besked, att wi kunde inkomma i Orenburg på det wilkor, att wi genast begåfwo oss till karantänshuset, som låg i ena ändan af staden, och ända till wår afresa afhöllo oss från hwarje beröring med inwånarne, eller också förbundo oss att stanna i Orenburg i en månad, till dess den kunde förklaras alldeles fri från smitta. Wi nödgades ingå på första wilkoret, och efter en dryg timmas wäntan blefwo wi slutligen insläppta genom porten.
