154
detsamma, som wi behagade, då egaren sjelf icke bodde der. Wi walde derföre ett stort rum till hwardags- och arbetsrum, och twå mindre till sofkamrar för mig och Due, samt ett fjerde till rum åt wår ryske tolk Gustaf Rosenlund och wår norska betjent Anders Nielsen. Men några dagar efter sedan wi tagit wår bostad i besittning ditkommo tidigt en morgon 4 personer i grofwa smutsiga lärftsrockar, med utseende af wanligt arbetsfolk, och fordrade att få ett af wåra rum. Gustaf förklarade wäl för dem, att detta ej gick an, då dessa rum enligt polisens anwisning redan woro togna i besittning af oss; men då de blefwo högröstade, gick Due ut för att afstyra owäsendet, hwilket ej slutades bättre, än att han gaf den påflugnaste en örfil. Personen förklarade då, att han wore officer och wille hafwa upprättelse för denna skymf, hwarpå Due swarade, att i fall han gjorde anspråk på att behandlas som officer, borde han kläda sig som en sådan och uppföra sig derefter. De gingo derpå sina färde och wi trodde saken dermed wara afgjord. Men påföljande morgon, då jag skulle gå ut i hwardagsrummet, hörde jag derifrån högröstadt prat af flere tysktalande personer, och wid mitt inträde föreställdes jag af löjtnant Due, som gick på golfwet, för en öfwerste Rehbinder och en kapten Küster[1], begge wid ingeniörkorpsen, hwilka hade tagit plats på ett par stolar wid fönsterna, och tycktes hålla förhör med en person i en grof uniform, hwilken stod uppsträckt midt framför dem wid dörren. Man förklarade då för mig, att den wid dörren stående personen wore den löjtnant, som hade fått örfilen; att han hade klagat deröfwer hos sin öfwerste, Rehbinder, som war den högste militärbefälhafwaren på stället, samt fordrar upprättelse, hwarföre denne jemte sin adjutant infunnit sig på stället. Efter mycket talande fram och åter blef det slutligen afgjordt, att den ryske löjtnanten skulle anse sig tillfredsställd, i fall Due will gifwa honom en hedersförklaring. Efter något betänkande förklarade Due derefter på ryska: ”att i fall han hade wetat, att den klagande warit en officer, hwilket han hwarken af hans drägt eller beteende kunnat ana, skulle han icke hafwa gifwit honom den ifrågawarande örfilen.” Härmed förklarade nu Rehbinder att den klagande kunde anse sig belåten. Men denne blef ännu stående en stund, liksom om han haft någonting på hjertat, som han hade swårt att komma fram
- ↑ Küster war dansk till födseln och berättade oss sedan, att han som löjtnant hade legat wid artilleriskolan på samma tid som dåwarande löjtnanten, numera swensk-norske ministern i Paris, Fr. Due.
