med, och yttrade slutligen: ”att han åtminstone tyckte sig böra hafwa en liten ersättning för örfilen, t. ex. 5 rubler” (omkring 5 r:dr i wårt mynt). Dessa ord hade ej wäl undsluppit honom, förrän öfwerste Rehbinder med yttersta owilja utbrast på ryska: ”Fy! det är skamligt!” och då Due nekade att gifwa honom några penningar, måste mannen gå med hwad han fått. Jag föreställde sedan Due, att han, genom att gifwa de begärda penningarna, skulle gått fullkomligt segrande från saken; ty genom deras emottagande skulle personen till fullo hafwa ådagalagt, att örfilen ej war anbragt på orätt ställe. Öfwerste Rehbinder, som skämdes öfwer denna utgång på saken, yttrade efter klagandens bortgång: ”Denna händelse kunde lätt gifwa er, mina herrar, en ofördelaktig tanka om den ryska officerns hederskänsla; men dessa personer äro simpla bönder, hwilka, när de tjenat i 12 år som soldater, och sedermera som underofficerare, utan att under denna tid något enda klagomål inkommit öfwer deras uppförande, erhålla löjtnants rang, och anställas då som befälhafware på några af de små skansarna har wid södra gränsen, men blifwa aldrig insatta i linien.” De omtalda löjtnanterna togo sedermera qwarter i ett brygghus ner på gården, och 4—5 dagar efter ofwananförda tilldragelse kom wår betjent en morgon skrattande in och berättade, att de nu hade afmarscherat, samt anmärkte att brygghuset just war en passande bostad åt dem; ty aftonen före deras affärd hade de supit sig så fulla, att tre af dem lågo om natten sanslösa på golfwet inne i huset och den fjerde utanför i rännstenen. Sålunda hade denna hederssak inga widare följder. Kort derefter blefwo wi inbjudna till Rehbinders, och tillbragte en särdeles angenäm afton hos denna älskwärda familj, hwarwid wi blefwo bekanta med hans wackra fru, hwilken liksom öfwersten war af tysk härkomst, samt med ett par täcka döttrar.
I Indien finnes det wissa menniskor, som, genom att de friwilligt underkasta sig hwarjehanda slags marter, tro sig winna en hög grad af helighet jemte anspråk på en särdeles lycksalighet efter döden. Dessa lefwa i ensamhet och kallas Fakirer (Botgörare). Några af dem hålla den ena eller begge armarna i wädret, till dess de styfna eller förtwina; andra trycka handen så länge tillsammans, till dess naglarna gro ut genom handen; andra åter ligga på bräder, som äro besatta med hwassa spikar. Man berättade oss, att det i ett öppet brädskjul på torget i många år hade legat en dylik fakir, hwarföre wi fingo lust att se
