164
komma springande från skilda håll, hwarpå kläderna i hast togos på kroppen och wi kröpo i wagnen.
Wid ingången till winterpalatset stod en ståtlig lakej med en strutsfjäder i mössan, hwilken hjelpte oss ut och förde oss in, samt aflemnade oss till en andra lakej, och denne till en tredje, hwarunder wi fördes genom en rad rum, uppför åtskilliga marmortrappor, genom långa korridorer, m. m., till dess wi insläpptes i ett förmak fullt af uniformer och kraschanerade herrar. Wåra obekanta uniformer tilldrogo oss allas uppmärksamhet, hwilket war oss så obehagligt, att wi makade oss undan till en afskild wrå. Efter en stunds tråkig wäntan förde ceremoni-mästaren oss ensamma in i audiensrummet, der wi funno twå unga engelska lorder före oss, iklädda röda uniformsfrackar och hwita underkläder, en tillfällighetsuniform, som de troligen också måst låta förfärdiga åt sig, för att kunna föreställas kejsaren.
Det dröjde ej länge förrän kejsaren kom ut ur sitt kabinett. Han war en temligen reslig man, med ett wälbildadt ansigte och iklädd en grön uniformsfrack. Han gick först till de twå engelska herrarna och tilltalade dem på franska. Derpå kom han till mig och sade: ”Vous avez heureusement fini un grand voyage”[1]. Efter Lavinskys råd swarade jag på tyska: ”Ja, Sire! eine sehr lange Reise.”[2] — ”Ah, sie sprechen Deutsch?” sade han och nu fortsattes samtalet på tyska. Jag swarade: ”Ja, ers majestät, inte fullt så dåligt som franska.” Han frågade mig bland annat huru jag war belåten med min resa, hwarpå jag swarade: ”Det finns intet land på jorden, ers majestät, der man reser så fort,och så säkert som i Ryssland, och isynnerhet i Sibirien;” — ”Och der man får så dåligt kosthåll,” tillade han hastigt och leende. — ”Åh, ers majestät, så dåligt är det wäl heller inte.” — ”Åh ja,” genmälde han, ”när man har måttliga anspråk går det wäl an.” Jag blef något förlägen wid denna anmärkning, emedan jag för åtskilliga personer hade omnämt, huru illa den sibiriska maten bekommit mig, och trodde det möjligt, att någon af hofuppwaktningen omtalat detta för honom, då furstarnes omgifningar ibland meddela dem dylika små anekdoter om utlänningar, som skola hafwa audiens, ware sig nu att det sker för att roa dem, eller för att gifwa dem en ledtråd till dessa personers karakter och lefnadsställning. Wid kejsarens fråga om huru jag war belåten med min resa, hade det warit ett passande tillfälle att
