166
England, att kyssa fruntimmerna på handen. I Ryssland är det dock ganska riktigt sed, att när en herre kysser ett fruntimmer på handen, så bugar hon sig i samma ögonblick och kysser honom på kinden; men detta kunde wi wäl icke wänta oss att kejsarinnan skulle göra. Twå fruntimmer och en mängd ryska stjernbeprydda herrar wore före osss i audiensrummet. Det dröjde länge innan hennes majestät tog emot. Slutligen kom dock ett gammalt, fult, tjockt litet troll till öfwerhofmästarinna, med gul hy, ut ur kejsarinnans rum och införde de båda fruntimmerna till audiens. Då dessa hade aflägsnat sig, dröjde det åter en stund; slutligen öppnades dörrarna, kejsarinnan kom in, gick till den i raden öfwerst stående af de ryska herrarne, drog handsken af högra handen, hwarpå han fattade den och gaf den en ljudlig kyss. Jag stötte på den engelska herrn, för att göra honom uppmärksam på huru man borde bära sig åt. Derpå började ett samtal på franska. Nu fann man för godt att leda ut oss fyra utlänningar, för att sedan införa oss till en särskild audiens. Då de ryska herrarne blifwit afskedade infördes wi åter; den förut omtalda dörren öppnades å nyo, och kejsarinnan steg ut, mottagen af wåra wördnadsfullaste bugningar, och närmade sig de båda engelska herrarne i de röda uniformerna. Hon tilltalade dem på franska, och frågade dem bland annat, om de warit i hennes födelsestad Berlin och sett hennes fader och bröder, hwilket de bejakade. Hon gjorde derpå en åtbörd att räcka handen till den förste af dem, men då han i häpenheten ej wågade fatta den, så neg hon och engelsmannens ansigte röjde någon förlägenhet och antog en färg, som närmade sig uniformens några grader mer än förut. Hon närmade sig derpå till mig, och tilltalade mig genast på tyska, hwilket ljöd behagligare för mina öron. Hon talade om den långa resan, om min långa frånwaro från fäderneslandet, frågade hwilka ställen wi hade besökt och, som fruntimmer, naturligtwis om jag war gift och hade barn. — ”Hustru och 6 barn, ers majestät,” swarade jag. — Hon yttrade derpå, att det måtte wara tungt att lemna hustru och barn, för att begifwa sig på en så lång och beswärlig resa, hwarunder olyckshändelser så lätt kunde inträffa; hwartill jag swarade, att wetenskapsmannen, när han omfattar sin wetenskap med wärma, måste egna tid och krafter åt densamma, och göra mången tung uppoffring, hwaraf denna dock war en af de swårare. Sedan hon talat ett par ord med Due, neg hon och begaf sig in i sina rum. Hon war mycket fin och späd; jag will ej säga mager; ty hennes lemmar woro rundlagda; men det
