föreföll mig, som om afståndet mellan bröst och rygg icke kunde wara synnerligt många tum. Ansigtet war något bleklagdt, håret ljusbrunt, ögonen blå. Hennes tal och röst woro mycket wänliga, liksom hennes blick. Hennes något ostadiga hållning wittnade om nervswaghet och gaf henne utseende af att wara litet ängslig och förlägen, hwilket dock näppeligen war fallet. Emellertid gjorde denna nervswaga öfweransträngning och det qwinligt blyga i hennes utseende henne mycket älskwärdare i mina ögon, än om hennes skick warit mera käckt. Om jag minnes rätt, hade hon ljusblå sidensarsklädning, som war starkt urringad, och mycket korta halfärmar, samt florsturban med stora hwita plymer.
Wid dörrarna till hwarje rum stodo ett par orörliga menniskogestalter, inhöljda i en mörk mantel eller schal, hwilka jag, att dömma af deras gulbruna hy, förmodade wara hinduer, och som, när någon person närmade sig dörren, mekaniskt uppslogo begge flygeldörrarna, och lika tysta tillslöto dem efter honom. Wi gingo ut, högst belåtna med wår audiens, som aflupit så lätt, som näppeligen i något land i Europa en audiens hos något regentpar.
Kort före wår afresa från Petersburg gjorde jag ett afskedsbesök hos ministern Speranski, som förut warit generalguvernör öfwer hela Sibirien, en af Rysslands förnämsta man med afseende på hufwud, talanger, kunskaper och rättskaffenshet, som från en obetydlig härkomst hade swingat sig upp till den höga post han nu beklädde. Han lät mig förklara för sig, hwad man då wisste om jordens magnetiska tillstånd och hwad jag hade uträttat i Sibirien, för att samla nya materialier till en noggrannare kännedom derom. Han uppfattade allt med synnerlig lätthet, samt talade med wärme och grundlig kännedom om Sibirien, öfwer hwilket land han hade utgifwit en beskrifning. Med ett ord, i hans wäsende röjde sig förstånd, finhet och wänlighet, utan att den förnäme mannen gjorde sig gällande. Han tackade oss för det wi icke hade glömt honom. Jag kände mig hemmastadd, och uppmuntrad af hans uppmärksamhet och intresse, uttryckte jag mig på franska med mera lätthet än wanligt, så att Due sedan sade mig, att han hade warit stolt öfwer min redogörelse.
Från Speranski gingo wi till tull- och finansministern grefwe Cancrin; och som medlem af en komité, hwilken hade sig uppdraget att uppgöra förslag till ordnande af Norges mått-, mål- och wigt-system frågade jag Cancrin, om man kunde få köpa något af den platina, som i stor mängd finnes längs östra
