168
sidan af Ural-bergen och hwaraf ryssarne hade börjat slå mynt. Han swarade, att han wille skänka mig några skålpund. Jag anmärkte då, att enär afsigten war att anwända det till en rikslikare för den norska längd-enheten, så skulle regeringen betala det. — ”Ja, men will ni inte sjelf hafwa något?” Jag swarade: ”Som ers excellens behagar.” — ”En fem, sex skålpund?” och jag swarade åter leende: ”Som ers excellens behagar.” Han skref sedan några ord på ett papper, öfwerlemnade det åt en betjent, och påföljande morgon kom en bergstjensteman till mig med twå glasflaskor, den ena innehållande 8 skålpund rå platina i stora korn, några så stora som körsbärskärnor; den andra flaskan, som war större, innehöll fina korn af de med platina beslägtade metallerna (iridium, osmium), som afskiljas när platinan renas. Af dessa flaskors innehåll skänkte jag Berzelius en del och det öfriga öfwerlemnades till fysikaliska kabinettet wid universitetet i Christiania. Jag gissar att grefwe Cancrin wisade mig denna stora artighet, för att utplåna det obehagliga intryck, som hans allt annat utom höfliga beteende mot mig hade uppwäckt, då jag wid min ankomst till Petersburg år 1828 wände mig till honom, för att med hans tillhjelp få utlemnad en från Christiania medförd packwagn, hwilken tullwerket wille taga under beslagsanspråk och tillika fälla den oskyldige swenska skepparen till 100 rublers böter, för det denna wagn hade blifwit glömd att angifwas jemte wara andra packor.
Då wår gamla norska britschka, genom 2 års färd på ofta oländiga wägar, nu hade blifwit så bristfällig, att den höll på att alldeles falla i stycken, nödgades wi att i Petersburg köpa en ny stark wiener-wagn, hwilken sedan beständigt blifwit begagnad af de norska statsråderna wid deras färder till och från Stockholm. Med denna afreste wi från Petersburg genom Finland till Åbo, der wi uppehöllo oss en 4—5 dagar, hwarunder wi dagligen besökte observatoriets älskwärde föreståndare, Argelander. I Stockholm blef jag wänligt emottagen af alla derwarande landsmän, och isynnerhet af wår dåwarande statssekreterare, sedermera statsminister Due, som afstod åt mig ett par rum i norska stats-kansliet på Blasiiholmen.
Efter ankomsten till Stockholm år 1830 dröjde det ett par weckor innan wi fingo audiens hos konungen, wid hwilket tillfälle han förwånade mig genom sin bekantskap med Sibiriens och tatarernes äldre historia, hwari jag war temligen okunnig. Men icke mindre förwånade det mig, att han wände sitt tal och sina frågor till min följeslagare, som om jag alls icke hade
