warit tillstädes; och när jag någon sällsynt gång försökte swara på en fråga, såg han blott ett ögonblick på mig, men wände sig strax åter till löjtnant Due. Detta war tydligen en antydning af onåd. Olikheten mellan detta mottagande och hans älskwärda och wänliga afsked från mig wid afresan från Stockholm år 1828 war alltför påtaglig. Emellertid måste denna owilja efterhand hafwa lagt sig; ty kort derefter blefwo wi inbjudna till en liten middag, der blott några få af hans närmaste adjutanter woro närwarande, på hans lilla wackra lustslott Rosendal, der han wisade mig sin wanliga wänlighet.
Också från ett annat håll, der jag minst hade wäntat det, blef mig wisad en ögonskenlig owilja. Dagen efter min återkomst till Stockholm, gick jag upp till professor Berzelius med en liten låda mineralier från en assessor Hermann i Slatonsk. Det war en Söndagsmiddag. Berzelius satt wid ett bord sysselsatt med några små kemiska arbeten, och i rummet woro tre andra för mig obekanta wänner till honom, som skulle spisa middag hos honom. Då jag lemnade honom lådan med helsning från Hermann, såg han ett ögonblick upp på mig, men fortfor sedan att rifwa något i en agatskål, utan att resa sig. Det enda ord jag hörde af honom, då jag ställde lådan på bordet, war ett alldeles likgiltigt: ”Jaså!” För att icke röja någon förwåning öfwer detta frånstötande emottagande, som afwek så mycket från det wänliga sätt, hwarpå han hade tagit afsked från mig wid afresan år 1828, fortfor jag att tala några ord, och frågade bland annat, om kronprinsen icke hade lemnat honom en af mig uppgjord karta öfwer magnetens misswisning i Sibirien, som jag i ett bref från Irkutzk hade skickat prinsen, med en kort notis om wåra arbeten, samt med anmodan, att sedan han genomsett den skicka Berzelius kartan. Härpå fick jag det enstafwiga swaret, ”Nej.” På min ytterligare fråga, om prinsen icke hade nämt för honom, att han från mig hade fått ett bref med kartan? swarade han — ”Nej, derom har han inte nämt ett enda ord.” Jag bockade mig derpå höfligt och gick, utan att han reste sig från stolen.
Om orsaken till denna owilja blef jag följande året upplyst, då jag i ett bref yttrade min förwåning deröfwer. I åtskilliga bref hade jag under resans lopp på förhand meddelat konferensrådet Schumacher i Altona (utgifware af ”Astronomische Nachrichten) samt kapten Saline (Wetenskapssocietetens i London sekreterare) berättelser om resultaterna af wåra iakttagelser, hwilka hade blifwit tryckta; men jag hade ej insändt några dylika till
