10
nattläger på ett par stolar. Men wida mer än af hettan, oroades jag af en mängd flugor, mygg och loppor, och då familjen war på benen långt före dagens inbrott, njöt jag knappt 3 timmars sömn och befann mig rätt illa. Detta war den första försmaken af de beqwämligheter, som wi kunde wänta oss på resan, när wi kommo längre fram. Sedan wi druckit te, gjorde wi oss färdiga till afresan. I dörren stod den gamla swärmodern och en af flickorna. Då de sågo att jag tog en stor brokig silkesnäsduk upp ur fickan, utropade de: ”ah, prekrasni platok!” (ack! hwilken wacker silkesduk) och kände på den. Jag lade den öfwer hufwudet på flickan, som genast lade handen på densamma och sade att jag icke fick igen den. Jag tog den likwäl ifrån henne; men då det war min hustrus födelsedag, och jag tyckte att jag borde börja den med ett barmhertighetswerk, alldenstund jag icke kunde gifwa henne sjelf någon skänk, gick jag åter och lade den öfwer flickans hufwud med tecken åt henne, att hon finge behålla den. Detta förorsakade mycken glädje och prat mellan henne och den gamla. Då fruntimmerna wanligen beskylla oss karlar, att wi blott äro hjertnjupna mot wackra fruntimmer, så will jag till mitt och könets förswar tillägga, att denna Annuschka (lilla Anna) war ingenting mindre än wacker.
Såsom jag förut anmärkt, är ryska allmogen, liksom fransmännen och österländarne, mycket liflig och pratsam. Wackra äro de sällan, dock träffas enstaka undantag. Ett känslosamt skälmskt öga hafwa åtskilliga wackra flickor, och de äro ganska qwinliga och inställsamma. Dagen efter min näsdukshistoria, blef också löjtnant Due aflockad en. I en by kom en dylik wacker skälmunge och bjöd honom en liten skål med smultron, hwilka han köpte, hwarefter hon strax derpå återwände med någon annan bärsort. Då hon war wacker, slog han sig i språk med henne, det will säga att hon pratade och wi hörde på, oaktadt wi knappast förstodo hwart hundrade ord; eller kanske rättare sågo på; ty deras lifliga och werkligen intagande deklamation och miner äro roande att åse. Händernas rörelser och ansigtspelet woro sådana, att man skulle kunna önska det en och annan skådespelerskas wore någonting ditåt. Dues näsduk blef händelsewis framtagen, och hon bad denne så inställsamt, att han lade den omkring hennes panna. Hon lade genast på handen, för att fasthålla den, och frågade om hon skulle gifwa sin halsduk i utbyte; men då hon hörde att hon kunde behålla den utan ersättning, aftog hon genast sin egen och band näsduken om pannan. Nielsen, som äfwen war en åskådare, blef hänförd af hennes
