60
simplare släda med obrasen i begge händerna och brödet med saltkaret i skötet, och sist kommo wi jemte Hirschska familjen. I kyrkan stod brudgummen, iklädd en loggsliten, grå, illa passande rock, med en röd duk om halsen, ett skinntort ansigte, små ögon samt swart stripigt hår; med ett ord, han såg ut, icke blott som en timmerman, utan som en träkarl. De fördes tillsammans fram, sedan man gifwit dem hwar sitt med glitterguld utsiradt waxljus i handen. Popen höll derefter en kort messa, hwarpå han gick fram och tog deras ringar af deras fingrar och lade dem på altaret. Derefter sjöngos och lästes åter böner, hwarpå ringarne togos från altaret och omwexlades. Till slut framburos twå stora messingskronor, på hwilka popen lät brud och brudgum kyssa ett wisst ställe, hwarpå sannolikt ett krusifix war afbildadt; derpå satte han kronorna på deras hufwuden, lade tillsammans deras högra händer och förde dem sålunda under sång tre gånger rundtomkring ett litet på golfwet stående altare. Slutligen frambar popen ett krusifix af silfwer, hwilket kysstes af brud och brudgum samt alla öfriga deltagare i högtidligheten. Kronorna aftogos nu, och brudgummen körde hem till sitt med sin brud, med hwilken han dittills knappast talat tio ord. Xaver körde åter förut med obrasen, brödet och saltkaret, hwilka från denna stund woro brudens tillhörighet samt en helgedom, hwilken hon i sin ordning kunde skänka en blifwande dotter, när denna skulle gifta sig. Wid den aftonmåltid, som nu intogs i de nygiftas hus, woro alla brudens fordna medtjenare inbjudna, och uppassningen sköttes af Xaver, som isynnerhet war uppbragt på swacha, hwilken genomdrifwit partiet emedan han sjelf tyckt om bruden, men ej kunnat få henne, då han war lifegen, och en lifegen ej kan gifta sig hwarken när eller med hwem han will, utan blott när hans herre och egare befaller och med den han befaller. Då Xaver bar omkring kakorna, bjöd han derföre swacha sist, hwaröfwer hon blef stött och sade att han förtjenade en örfil. Sedan han gjort ifrån sig uppassningen, gick han derföre fram till henne, och sade att hon hade lofwat honom en örfil; men det hade hon sjelf förtjent och han wille ej längre förhålla henne den; hwarpå han gaf henne en duktig kindpust, och hon gick sin wäg blossande af harm. Hon war dessutom också ond på brudgummen, derföre att han, som hon tyckte, ej hade betalt henne tillräckligt för hennes ifriga bemödanden att stämma bruden till hans fördel.
Ett par dagar sednare besökte den unga hustrun fru Hirsch, och då denna frågade henne, huru det war med hennes man?
