swarade hon bedröfwad: ”Åh, af honom blir det aldrig något; swacha är förbittrad på honom, derföre att han betalt henne för litet, och hon tar målet ifrån honom.” Hon trodde att den gamla kopplerskan, för att hämnas, hade förhexat honom, så att det ej kunde blifwa något riktigt lif i honom, eller att han någonsin kunde få mål i mun. Ryssarna likna nämligen i det fallet fransmännen, att de äro mycket lifliga och pratsamma, och bruden betraktade derföre denna brist hos sin äkta hälft, som ett tecken till likgiltighet. Den simpla ryssen är lika widskeplig som okunnig, hwilket får tillskrifwas deras popers okunnighet och egennytta. Det grekiskt-katolska presterskapet förstår nämligen lika bra som det romerskt-katolska, att anwända dessa twå mäktiga häfstänger, okunnighet och widskepelse, till sina egennyttiga afsigter, och det är förmedelst samma werktyg, som sjelfherrskaren förmår till ett helt sammanhålla de olikartade delar, hwaraf hans ofantliga rike består. Men ljuset intränger omsider öfwerallt, och dess werkningar skola wäl ej heller här uteblifwa.
Hos köpmännen, som också räknas till bondeståndet, ega hwarken smotrenie eller svidanie rum, ej heller anlitas någon mäklerska; ty föräldrarna uppgöra partiet, utan att derom tillspörja barnen. Sker detta mot flickans wilja, så har hon ännu den tillflykten att kunna framför altaret säga ”nej,” när popen frågar henne om hon will hafwa den bredwid henne stående mannen till sin äkta maka. Hafwa emellertid föräldrarna någon aning derom, och äro mycket angelägna om att giftermålet skall komma till stånd, så muta de popen, för att han skall låtsa som han ej hörde brudens wägran och fortsätta wigselakten. — I Moskwa skall det wara en sed bland de lägre klasserna, att det på en wiss helgdag ordentligt hålles en flickmarknad, i det efter slutad gudstjenst alla giftaswuxna flickor uppställa sig utanför kyrkan i twå led, hwarpå giftaslystna karlar genomgå dessa och utse sig någon, som de tycka bäst om.
I grekisk-katolska kyrkan sker dopet ej, som hos oss, genom öfwerösning, utan genom fullständig neddoppning af hela kroppen under wattnet. I allmänhet är det nyfödda barn, som döpas få dagar efter födseln; saken försiggår då på följande sätt. Popen sätter det nakna barnet på sin högra hand, griper med den wenstra om barnets ansigte, så att han tillsluter det ena örat med tummen och det andra med ändan af lillfingret, tilltrycker båda ögonlocken med ändarna af pekfingret och långfingret, samt betäcker näsa och mun med flata handen, alltsammans för att hindra wattnets inträngande i barnets lungor, ögon eller öron. Barnet neddoppas derpå tre gånger i ett wattkar. Detta
