62
watten får icke uppwärmas genom konstlade medel, och kan således om wintern ofta wara nära fryspunkten. Popen inwiger det först genom att läsa böner öfwer detsamma och sedan genom att blåsa ett kors öfwer dess yta. Wid städer, i hwilkas närhet det finnes en flod eller en sjö, blifwer dessas watten inwigdt en wiss dag på wintern. Detta sker på följande sätt. Man hugger ett stort fyrkantigt hål på isen, hwarpå en stor presterlig procession, anförd af en archieri eller en archimandrit och bärande framför sig ett stort krusifix från närmaste kloster eller hufwudkyrka, begifwer sig till stället och nedsänker krusifixet i wattnet. Hwar och en af allmogen, som kan komma åt, söker nu uppfånga det watten, som rinner af detta kors, sedan det blifwit upptaget, emedan det anses som heligt och lyckobringande. Ibland kläder en eller annan af sig och hoppar i waken för att bada sig i det heliga wattnet, och finnes ett nyfödt barn i närheten, så ditföres det för att döpas i samma wak. En pope tager då det stackars barnet och doppar det på ofwan beskrifna sätt tre gånger i det med isbitar uppfyllda wattnet. Ett dylikt barn har, sedan det uppkommit ur ett sådant dop, öfwer hela kroppen en färg som en kokt kräfta. Är popen drucken, hwilket icke så sällan är fallet, kan det äfwen hända att han tappar barnet i waken.
En fullwuxen judinna skulle nu döpas här efter ryska kyrkans ritual och neddoppningen kunde nu icke ske på ofwanbeskrifna sätt, så framt man ej dertill haft en pope af en St. Kristofers storlek och styrka. Hon war förlofwad med en bundtmakare, men då en jude och en kristen i Ryssland ej få ingå äktenskap, så måste hon gå öfwer till den grekiska kyrkan. Huruledes denna ceremoni skulle gå för sig med en fullwuxen menniska, war swårt att begripa, och wi begåfwo oss derföre till kyrkan för att se gåtan löst. Det war fulla 18 till 20 grader kallt den dagen. Wid inträdet i kyrkan sågo wi ett fruntimmer stående tätt wid dörren med blottade fötter på stengolfwet, i ett hwitt bomullslintyg, som war om halsen tillknutet med ett blått sidenband, hade långa ärmar och räckte till fotknölarna. Detta war den nyomwända. Jag måste tillägga, att hwarje rysk kyrka består af twå afdelningar, en mindre winterkyrka, som är försedd med kakelugnar och kallas teplaja zerkva (warm kyrka), och en större sommarkyrka, utan dylika. Kyrkan war denna gång uppwärmd, dock war wärmen ej större, än att wi under hela ceremonien utan olägenhet behöllo wåra pelsfodrade kappor på. Kyrkan uppfylldes efterhand af nyfikna åskådare, och den stackars
