hus, hade man på en höjd af ungefär 6 alnar från marken spännt snören och på dessa hängde små flaggor, af en liten näsduks storlek samt af alla regnbågens färger, röda, gula, blå och gröna; och dessa omwexlade med lyktor af genomskinligt papper, bemåladt med de widunderligaste figurer. På midten af gatan, der den afskars af en twärgata, och der det fanns ett litet torg, hade man uppfört ett fyrkantigt trätorn i twå wåningar, på hwar och en af hwars sidor war målad en kolossal gudabild, som wäl hade någon likhet med menniskogestalten, men uttryckte wrede och raseri, samt alla de fulaste lidelser. Dr. Erman, som åtföljde oss, slog ihop händerna och ropade: ”Nej, detta öfwergår all förwäntan! Det ser ju ut som en stor lekstuga för fullwuxna barn!” Gatorna saknade stenläggning och bestodo af ojemna lerbackar; husen woro små, wäggarne ältade af lera och hade inga fönster mot gatan. En och annan kinesisk köpman satt utanför sitt hus i sin med bomull tjockt stoppade kaftan, och wärmde händerna wid ett stort fyrfat, som stod på en hög fot. För att hålla fötterna warma hafwa deras klumpiga skor en tumstjock sula af mångdubbelt papper med en lädersula under. Några kameler kommo från Peking, med stora tekistor hängande på hwardera sidan om ryggen, och blefwo inledda hos en köpman.
Ryska tullförwaltaren i Kiachta, hwars bekantskap wi hade gjort, erbjöd oss att få åtfölja honom till Maimatschin första festdagen, då Sargutscheï, stadens förnämsta kinesiska embetsman, alltid gifwer en stor middag, hwartill ryska tullförwaltaren inbjudes, jemte dem han kan wilja medtaga. Han bad oss derjemte först spisa en bastant frukost hos sig, emedan han betwiflade, att europeiska magar skulle finna sig belåtna med den kinesiska wälfägnaden. Då wi ankommo till Sargutscheїs hus, utanför hwilket det på hwar sin sida om dörren stod upprest ett mycket högt mastträd, förmodligen som tecken till hans höga wärdighet, sågo wi en lång mager man, med swarta tandkuggar i munnen, i en stoppad sidenkaftan samt wadderade byxor, en spetsig mössa med zobelbräm och en gul sten i toppen, stå utanför ingången. Det war wår blifwande wärd. Den gula stenen antydde hans rang, som efter rysk rangordning ej skall warit högre än en löjtnants. Hwart tredje år skickas en ny Sargutscheї från Peking till Maimatschin, och han har högsta andliga och werldsliga myndigheten i staden. Han räckte oss på europeiskt wis handen och bad oss stiga in, hwarefter wi inkommo i ett långt smalt rum, med fönsterna åt gården. Fönsterna hafwa
