Sida:Resa igenom Wäster-Norrland 1743.djvu/106

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

förderfwat här nästan al skog, hwilken förmenes måst kommit lös genom åskan, dock håller jag före, at then mästa skogselden timat genom Lapparnes förwållande, hwilka enär the flytta sig ifrån något ställe, ej fråga efter at lämna eld qwar uti sina kojor, som lätteligen kan uptändas, och giöra then nyttan, at the ej behöfwa undanrödia skogen. Ja, Lapparne torde ofta med flit släppa elden lös, på thet nyttan af slik skog ej måtte reta swenskt folk at flytta tjt och bergsman at ther efterspana mineralier.

Utom thess drifwer marken härstädes så sent träden til wäxt, som theras frö blifwer sällan mogit, hwilket förra kan ses af the anmärkningar wi giordt öfwer nedhuggne träd så wid söder Åsehle som Malgomai siön och Kitschewari. Thet är ej utan, at man ju somligstädes finner tallar så stora som masteträd, men trädet är löst och så wäderwridit, at thet är fullt med sprickor och rötelåper.

Resan fortsattes öfwer Wolksiön som sträcker sig N.O. t. N. Ungefär mitt uti thenna siön infaller på öster sidan en mycket stor Åå, som kallas Hwoima åen, emedan then har sin början utur Hwoima siön, belägen uti N.N.O. ther ifrån,