När draken hade flugit så länge över det blå vattnet, att både han och barnen blivit riktigt trötta, kom han fram till en liten grön ö. Där sänkte han sig ner för att vila litet, och Kaj och Kajsa klev av hans rygg och vandrade framåt stranden för att se sig om.
När de hade gått några steg, kom de till en grön äng, och mitt på den gröna ängen satt en prinsessa och grät.
»Vad gråter prinsessan för?» frågade Kaj.
»Ack, jag må väl gråta», sade prinsessan och torkade sina tårar:
»Här sitter jag ensam på grönan ö,
min riddare kastad i tornet att dö.»
»Kanske Kajsa och jag kan befria honom», sade Kaj.
Men prinsessan skakade sorgset på huvudet.
»Porten av järn är så tung, så tung,
riglad av trollens mäktiga kung.»
»Vem har nyckeln till porten, vet prinsessan det?» frågade Kaj.
»Trollkungen borta på andra strand,
trollet, som har många tusende lamm»,
svarade prinsessan. »Men skynda er, skynda er», ropade hon. »Där kommer den stygga draken som vaktar mig!»
