»Vem är det som bultar på min port?» ropade trollkungen med grov röst.
»Bara två vallare, som söker tjänst att valla kungens lamm», svarade barnen.
Då öppnades porten, och trollkungen tittade ut.
»Det var ena små vallare», brummade han, »inte duger ni till att valla mina lamm.»
»Jo, vi har vallat fars och mors får i snart två hela år», sade Kajsa.
»Jaså», sa trollkungen och klådde sig i huvudet. »Ja nog för att min vallhund kunde behöva vila sig ett tag, gammal och skraltig som han är. — Ni får väl valla på prov då! Men akta er», brummade han, »om bara ett endaste ett av mina tusende lamm är borta, när jag räknar dem om kvällarna, så kommer det att gå er illa!»
Den gamla vallhunden blev så glad att få hjälp. Han lade sig genast att sova och sov sen hela dagarna, så Kaj och Kajsa fick valla alldeles på egen hand. Och de passade så väl på fåren, att aldrig ett enda kom bort. Men hur de skulle komma åt nyckeln till riddarens borg, det kunde de inte finna ut.
