Men det visste inte Kaj och Kajsa något om, förrän de en dag gick ner till stranden för att ta farväl av brudparet, som skulle segla bort på bröllopsfärd på sitt stora gyllene skepp.
Medan då kungen och drottningen och hela hovet stod och såg efter det gyllene skeppet, gick Kaj och Kajsa bort till sin drake för att be den flyga hem med dem, för de längtade alltmera hem till far och mor och stugan i skogen.
Men vad fick de se? I stället för draken låg en hög murkna spillror. Då började de gråta. »Vad ska vi nu ta oss till?» sade de. »Hur ska vi nu kunna hitta hem?»
Men kungen och drottningen tröstade dem. De skulle få stanna där hos dem i slottet och bli deras egna kungabarn. Och de gav dem så vackra saker, för att Kaj och Kajsa riktigt skulle glömma bort att längta, och de lät dem leka hela dagarna i den stora vackra slottsträdgården.
Och Kaj och Kajsa gick där i den vackra slottsträdgården, men de kunde inte ha roligt med alla sina vackra saker, för de längtade hem, så det var som om deras hjärtan ville brista.
