Och den gamla stubbdraken flög allt fortare och fortare ju närmare hem de kom. Och till sist såg de sin egen skog. Där gick far och mor på den lilla ängen utanför stugan och räfsade hö, när de rätt som det var fick höra ett väldigt dån i luften, och så fick de se Kaj och Kajsa komma flygande med guldkronor på huvudet. Du kan tänka att de blev glada!
Medan Kaj och Kajsa tog far och mor i famn, så kilade den lilla grå tomten tyst ned i sitt hål i eken, för att ingen skulle kunna fråga, vem det egentligen var, som ställt till allt detta spektakel.
Men den gamla stubben slängde från sig sina trasiga paraplyvingar, och så lade han sig till rätta på sin gamla plats i skogen. Aldrig mer skulle någon få honom därifrån, varken med lock eller pock, det lovade han sig själv. Och så knep han ihop ögonen och somnade.
Kaj och Kajsa nänns inte hoppa och rida på honom mera. De vet ju, att han behöver vila, gammal och murken som han är. Kajsa stryker honom bara ibland över mossfällen:
»Tack ska du ha för du bar oss hem igen!» säger hon.
För både hon och Kaj är så glada att vara hemma igen hos far och mor i sin egen skog.
