et var en gång en gammal kullfallen trädstam,
som var så gammal, så gammal, så du kan inte
tänka dig, hur gammal den var. Alldeles
övervuxen med mossa var den, och där den låg med
sina rötter uppdragna, liknade den en gammal
drake, en så’n där som fanns på själva sagtiden.
I närheten av den gamla kullfallna stammen låg en liten grå stuga med mossa på taket, och i den stugan bodde två barn, som hette Kaj och Kajsa. De brukade rida på den gamla mossiga stammen och leka att den var allt möjligt. Ibland var den en häst, ibland en drake och ibland en krokodil.
En gång, när Kaj och Kajsa var inne i den lilla vedboden bakom stugan för att ta reda på en käpp, som kunde passa till ridspö åt deras häst, så fick de se längst inne i vrån ett gammalt söndrigt paraply, som troligen någon vandringsman hade glömt kvar. Genast kom de att tänka på så bra det skulle passa till flygvingar åt draken, och så gjorde de två vingar av paraplyet och spikade fast på draken, och genast såg han ut som en riktig flygdrake.
