Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1935 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning till skydd för markägares rätt till bärplockning å skogs- och hagmark m. m.
Första lagutskottet har till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första
kammaren nr 100 av herr Holstenson m. fl. samt motionerna i andra kammaren
nr 136 av herr Hansson i Vännäsby och nr 234 av herr Mattsson m. fl.
I motionerna I: 100 och II: 234, vilka äro likalydande, anföres, att, likaväl som en markägare eller jakträttsinnehavare äger rätt att avlysa och utnyttja jakten på sitt område, borde en jordägare eller hans rättsinnehavare äga laglig möjlighet att hävda sin rätt till bärplockning inom de områden, han för sådant ändamål vill utnyttja. Det syntes därför riktigt att en lagstiftning komme till stånd, som gjorde möjligt för markägaren att skydda de jordområden han själv ville och kunde utnyttja, eller ock ett område som han ville upplåta till någon i orten boende, vilken för sin utkomst vore beroende av denna förvärvskälla. På grund av det anförda hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om lagbestämmelser till skydd för rätt till bärplockning å skogs- och hagmark i huvudsak efter de sålunda angivna riktlinjerna.
I motionen II: 136 har yrkats, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om återupptagande av tidigare igångsatt men år 1922 nedlagd utredning angående rätten att tillvarataga skogsbär, samt om vidtagande av åtgärder i samma syfte som avsågs med »1930 års proposition till riksdagen angående bestämmelser om förbud för plockning av omogna skogsbär», allt i ändamål att åt den jordägande lantbefolkningen i högre grad än nu vore fallet säkerställa avkastningen av skogsbär å deras marker.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får utskottet hänvisa till motionerna.
De i motionerna berörda spörsmålen ha förut flera gånger varit föremål
för riksdagens prövning.
Beträffande frågan om rätten till vilda bär väcktes redan åren 1899 och l908 motioner med begäran om utredning i ämnet, vilka dock icke vunno riksdagens bifall. Lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde sistnämnda år bland annat, att den rättsuppfattningen syntes vara allmänt utbredd, att
