folkdiktningen. Jag vågar nu med stöd af den föregående exempelsamlingen betrakta det nämda gamla antagandet såsom till fullo styrkt och stadfäst. Ett ytterligare viktigt bevis för riktigheten af detta påstående finner jag däri, att vid den med anledning af Sievers’ ofvan anförda arbete företagna omarbetningen af min afhandlings senare del de af Sievers uppvisade metriska reglerna befunnits så noga iakttagna i dessa verslemningar, att endast ett ganska ringa antal af mig förut upptagna ställen behöft för metriska betänkligheters skull uteslutas. De metriska friheter, som förekomma i lagverserna, hafva alla sina motsvarigheter inom den isländska fornyrðalagsdiktningen. Hvad särskildt inblandningen af trestafviga verser beträffar, vill jag påpeka, att denna frihet träffas på icke mindre än två ställen i den bekanta rökstensstrofen, där hvarken något tvifvel om versformen eller någon oriktig tradition kan komma i fråga[1].
Man har till bevis på, att äfven svenskar och danskar under tiden närmast före och efter kristendomens införande i norden voro förtrogne med och förstodo att använda den versform, hvari eddasångerna äro affattade, hittills endast ansett sig äga ett antal runstenar att åberopa. Att vår älsta skrifna literatur här vid lag kan afgifva ett fult ut lika afgörande vittnesbörd som runstenarne, har man förbisett. För de svenska landskapslagarnes vidkommande torde detta genom den föregående framställningen vara ådagalagdt. En undersökning af de danska och öfriga nordiska lagar skall säkerligen leda till samma resultat[2].
Det är i det föregående anmärkt, att den kombination af uddrim och inrim, som utmärker den isländska konstdiktningens verslag, det s. k. dróttkvætt, äfven träffas på många ställen i lagarne. Man kunde härigenom komma på den tanken, att lagarne möjligen skulle kunna lemna något bidrag till den hittills oafgjorda frågan, huru vida svenskarne tagit någon aktiv del i denna konstdiktning eller brukat dess verslag, hvartill ännu intet annat pålitligt tecken upptäkts än den strof, som finnes ristad på den öländska Karlevistenen. Det är dock föga antagligt, att lagarne i denna sak skulle hafva
- ↑ Vid undersökningar i fornyrðalagsmetriken borde, synes mig, synnerlig uppmärksamhet ägnas de strofer och versrader, som finnas ristade på åtskilliga runstenar. Dessa versprof kan man nämligen vara säker att hafva alldeles orubbade, sådana de utgingo från den förste upphofsmannens hand. De erbjuda således ett absolut pålitligt material för undersökningen.
- ↑ Att den norska gulatingslagen innehåller många ovanligt väl bevarade verslemningar, har jag varit i tillfälle att öfvertyga mig om. Därom möjligen mera framdeles.
