några upplysningar att gifva. För det första är det nämligen redan
på förhand ytterst sannolikt, att äfven om en sådan konstdiktning
idkats af svenskarne, lagarne och lagstiftningen varit för den samma
fullkomligt främmande. För det andra har af Sv. Grundtvig och
andre forskare uppvisats många exempel på en dylik kombination
äfven i Eddan, och härmed torde ifrågavarande företeelse i
lagarne närmast vara att jämföra. Åtskilliga prof på sådana ställen
med bibehållen versform äro i det föregående anförda. Så t. ex.
Ö. b. 51:
Nu ær laghsagha iþur
lyktaþ ok ut saghþ
mæþ hund ok harvu tinda.
Ett par nya må tilläggas:
G. 17, 1:
Hest all binda
En til bonda cumbr.
U. m. 9 pr.:
þæn a æptir banæ letæ
sin hawær latit.
S. b. 8,2:
Nu kan nocor eng
til anx sætia
(at þrangalösu).
V. II kk. 3:
i döghreno första
ok daghinum næsta.
Rörande inrimmens anordning råder här samma regellöshet som i Eddan. Men något slumpens verk kan företeelsen visserligen icke vara på någotdera stället.
Landskapslagarne hafva icke blott att uppvisa profstycken på
gammalnordisk uddrimmad vers; i dem finna vi ock de älsta kända
frambringelserna på vårt tungomål af den nyare, på ändrimmet
grundade verskonsten. Gammalt och nytt hafva här stämt möte.
Oklanderlig äfven efter våra begrepp om vers är t. ex. S. m. 36,1:
Nu ær sagt vm drap oc sar
oc scaþa þen man kan hændæ
Guþ han giwi os friþ oc ar
oc lif for vtan ændæ.
