Sida:Rim och verslemningar (Lind 1881).pdf/101

Den här sidan har korrekturlästs


91
Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne.

några upplysningar att gifva. För det första är det nämligen redan på förhand ytterst sannolikt, att äfven om en sådan konstdiktning idkats af svenskarne, lagarne och lagstiftningen varit för den samma fullkomligt främmande. För det andra har af Sv. Grundtvig och andre forskare uppvisats många exempel på en dylik kombination äfven i Eddan, och härmed torde ifrågavarande företeelse i lagarne närmast vara att jämföra. Åtskilliga prof på sådana ställen med bibehållen versform äro i det föregående anförda. Så t. ex. Ö. b. 51:
 Nu ær laghsagha iþur
 lyktaþ ok ut saghþ
 mæþ hund ok harvu tinda.

Ett par nya må tilläggas:
G. 17, 1:
 Hest all binda
 En til bonda cumbr.
U. m. 9 pr.:
 þæn a æptir banæ letæ
 sin hawær latit.
S. b. 8,2:
 Nu kan nocor eng
 til anx sætia
 (at þrangalösu).
V. II kk. 3:
 i döghreno första
 ok daghinum næsta.

Rörande inrimmens anordning råder här samma regellöshet som i Eddan. Men något slumpens verk kan företeelsen visserligen icke vara på någotdera stället.

Landskapslagarne hafva icke blott att uppvisa profstycken på gammalnordisk uddrimmad vers; i dem finna vi ock de älsta kända frambringelserna på vårt tungomål af den nyare, på ändrimmet grundade verskonsten. Gammalt och nytt hafva här stämt möte. Oklanderlig äfven efter våra begrepp om vers är t. ex. S. m. 36,1:
 Nu ær sagt vm drap oc sar
 oc scaþa þen man kan hændæ
 Guþ han giwi os friþ oc ar
 oc lif for vtan ændæ.