Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne.
af
Erik Henrik Lind.
Rimmet.
Rimmet äger, såsom kändt, i den gamla nordiska literaturen en vidsträktare både betydelse och användning än inom den moderna. Under det den nyare versläran, om man frånser senare tiders genom studiet af den isländska literaturen framkallade enstaka försök till återupplifvande af gamla former, icke känner mer än ett slags rim, ändrimmet, har den isländska åter dess utom tvänne andra arter: uddrim (bokstafsrim, alliteration) och inrim eller midrim (stafvelserim, assonans).
Rimmet är vidare, i denna sin fornnordiska betydelse, ingalunda en den bundna framställningsformen så uteslutande tillhörig företeelse, som man efter den nyare uppfattningen däraf vill föreställa sig det. Visserligen hade det äfven i forntiden sin hufvudsakliga användning och så att säga regelbundna tillvaro inom skaldekonsten; men att äfven den rena prosan flitigt och med förkärlek brukade rimmet såsom en flos orationis, en prydnad, och en hållpunkt för minnet, därom kan man lätt öfvertyga sig. Rimmade uttryck och ordsammanställningar förekomma mer eller mindre talrikt öfveralt i den fornnordiska prosaliteraturen, icke allenast där en äldre poetisk form ligger till grund, såsom händelsen är med en del isländska sagor,
