hvilka endast äro prosaiska omskrifningar af gamla kväden, utan äfven där någonting sådant omöjligen kan förutsättas eller misstänkas[1]. Ja, böjelsen för rimmade ordsammanställningar är i själfva verket icke utdöd ännu den dag som är. Med någon uppmärksamhet skall man lätt finna en ganska stor mängd sådana gängse i vårt riksspråk; inrim så väl som uddrim; det senare dock vanligast nu som fordom. Några exempel, gripna ur högen, må anföras. Uddrim: ord och åthäfvor, åker och äng, en för alla och alla för en, ärr och åkomma, bo och bygga, å båle brännas, döf och dum, gäf och gängse, fult och fast, föda och fostra, fria eller fälla, hull och hår, döma hund efter håren, herre och husbonde, gammal och god, gjord gärning, kulor och krut, ljuft och ledt, lös och ledig, lif och lem, sucka och sörja, slagen till slant, last och lyte, torr och tråkig, vank och villa, tid och tillfälle, sönder och samman, frisk och färdig, krypa till korset, väder och vind, vett och vilja, vrår och vinklar, vikt och värde, släp och slit. Inrim: ur och skur, tiden lider, ingen tid förliden, här och där, när och fjärran; hugg och slag, bud och stadgar, hand och mun(d), ditt och datt, hög och låg, arla och särla, här och hvar, jämt och samt, korn och kärna[2], löst och fast. Ytterligare exempel anföras hos Rydqv. Sv. spr. lagar V. s. 240. Således både vokaliska och konsonantiska uddrim, både hela och halfva inrim. En stor rol spelar rimmet i våra landsmål; i allmogens ordspråk, ordstäf och talesätt är det ytterst vanligt; folket rimmar liksom af instinkt; därför att det faller sig så. Att här föreligger ett forndrag, som med en märkvärdig lifskraft bibehållit sig från en tid, dit ingen forskning mäktar följa det, lider intet tvifvel. Åt minstone gäller detta om uddrimmet, som synes tillhöra det samgermanska språkskedet.
En företeelse som denna, så ålderdomlig, så genomgående, så djupt rotfäst i vårt språks väsen och lynne, synes redan i och för sig vara förtjänt af synnerlig uppmärksamhet och intresse, och hon blir det ännu mera genom de ganska många och viktiga språkhistoriska upplysningar, som däraf kunna hämtas. I isländskan, som äger en poetisk literatur, och där rimmet i följd häraf intager en mera framstående och i ögonen fallande plats, har det också, äfven från den språkhistoriska synpunkten, varit föremål för en sådan
