Den här sidan har korrekturlästs
6
Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne.
- alin örtugh. H. þ. 2.
- allt at enu. U. æ. 9, kk. 22 m. fl. st.
- alzman ok ymuman. V. II d. 15.
- ar ok akoma. Ö. vm. 6,5.
- arf ok orf. U. æ. 10,1 m. fl. st. i svealagarne.
- arf æller ærfwir. Bi. 1.[1]
- arva ok aptirmælændæ. V. I m. 1,3 m. fl. st.
- arvæböt ættærbot. V. I m. 1,4, 2; V. II dr. 5, 7, 9.
- at arvi ok at v iltu. V. I i. 2 m. fl. st.
- asikkiæ eldær. V. I fb. 6; V. II u. 13.
- ask ok ændæ ok öxæ skapti. U. m. 12,4.
- aske ok odde. Vm. II m. 11,1.
- atær iuir axl. Ö. b. 28,3.
- awogh vtt u ætt sinne. Vm. II æ. 14; U. æ. 19.
- meþ awnd ok illum viliæ. V. II r. 9.
- ax ok akra. S. b. 5,2.
- axsul — ællær andurstang. V. I fs. 2,3; V. II fb. 14.
- egh til annöþugx doms. Ö. æ. 17.
- egn ællær a[l]ðræ costæ. V. IV, 14,11.
- eghn ok omynd. Ö. g. 23.
- eghu til angs. Vm. I b. 41.
- æit — annat. V. I m. 13,1; V. II d. 27.
- ek ælla apald. Ö. b. 31.
- ek ok aldu. U. v. 14; Vm. II b. 14,6.
- þa eldar afgum brandum. Vm. I g. 11,1; Vm. II æ. 11,1.
- mæþ elde ok ærne. Ö. es. 4, b. 3.
- ellder ællær ofpse. Vm. II i. 15,3.
- enom — allom. V. II i. 4; Ö. es. 3 pr. m. fl. st.
- ensak — eþzsöre. Ö. d. 9 o. ind. t. d:o 9.
- eðom ok orðom. S. add. 1,7.
- iaflik — ymislik. V. II add. 9,1, 11,9.
- iak a ok þu ikki. V. I i. 2,1 m. fl. st. i V.
- ↑ Jfr Axel Kock, Förklaring af fornsvenska lagord s. 86—87 (22—23). Kock förklarar där ærfwir såsom felskrifning för ærfwi, hvilket ju är ganska möjligt. Jag hade emellertid tänkt på en annan förklaring, som synes lika antaglig. ærfwir kan vara felskrifning för ærfþir. Ordet ærfþ förekommer i plur. på flere ställen i lagarne. Felskrifningen kan finna sin förklaring i ett, möjligen omedvetet, försök af skrifvaren att åstadkomma ett konstgjordt inrim. Härom mera längre fram.
