- iak tok iorþ þessa. V. I i. 2,1 m. fl. st. i V.
- iamuæl — atær. Ö. b. 26 pr.
- ilz öki. Vm. I b. 46 pr.[1]
- jllt ær wiþ eghandæn delæ. U. i. 5 pr., 13,3.
- inno æller vtgærdh. V. V,2.
- iorþ æller lööz öræ. H. kk. 14, a. 1,1 m. fl. st.
Af de här anförda exemplen: iaflik — ymislik, iak — ikki, iamuæl — atær, iorþ — öræ, till hvilka kunna läggas ett par nedanför upptagna: öxe — iærnhat, öl — iammykit, framgår, att de genom s. k. brytning uppkomna ljudförbindelserna ia, iæ, io i fornsvenskan liksom i isländskan rimma mot vokal, eller med andra ord behandlas såsom börjande med vokal. Att således dessa ljudförbindelsers begynnande i på den tid, då dessa rim bildades, varit vokaliskt, är uppenbart. Om förhållandet i detta afseende på lagarnes nedskrifningstid kan man visserligen icke häraf draga någon säker slutsats, efter som de i fråga varande rimmen kunna kvarstå såsom utdöda rim, i likhet med t. ex. det ofvan omtalade korn och kärna. Men då i fornsvenska handskrifter aldrig skönjes ett tecken till en åtskilnad mellan en vokal i och en konsonant j, ehuru det senare tecknet ej var okändt, och då ej häller för öfrigt, så vidt jag vet, några omständigheter tala för motsatsen, torde den öfvervägande sannolikheten vara för, att konsonantljudet j äfven på deras tid var okändt. I alla händelser synes det något vågadt att, såsom Schlyter i sin stora lagordbok (men ej specialglossarerna) gjort, beteckna detta begynnande i med j, men däremot låta i kvarstå inuti ord t. ex. biorn, biærgh. Någon motivering för denna åtgärd har jag ej lyckats finna.
Alldeles samma som med detta begynnande i har förhållandet varit med det begynnande v. Äfven det behandlas både i isländskan och i fornsvenskan såsom ekvivalent med en vokal, hvaraf man kan sluta, att det ej varit vårt konsonantiska labiodentala v utan det bilabiala, närmare vokalerna stående engelska w. Någon närmare tidsbestämmelse får man visserligen icke häller här. Man
- ↑ Jag fattar detta ilz öki såsom två skilda ord, ej med Schlyter såsom en sammansättning. Jag har ock svårt att förstå Schlyters betänligheter mot Ihres förklaring af öki såsom sammanhängande med verbet ökia. Man får ju genom denna förklaring den förträffligaste mening; ilz öki betyder tillökning, råge på olyckan. Olyckan är här att blifva dräpt, och rågen på olyckan är att blifva dräpt af en hane. Stället får genom denna förklaring en humoristisk vändning, som passar ypperligt i stycke.
