Sida:Rim och verslemningar (Lind 1881).pdf/29

Den här sidan har korrekturlästs


19
Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne.

gömin ok goþan, givin — gangin m. fl.[1], ty under annan förutsättning, eller med vårt nuvarande uttal vore dessa otänkbara. Någon närmare tidsbestämmelse, än att så varit förhållandet, då de ifrågavarande rimmen uppkommo, gifva de oss visserligen icke, men ett par andra omständigheter synas berättiga oss att gå ännu ett steg vidare och påstå, att uddljudande g före len vokal ännu på laghandskrifternas nedskrifningstid sannolikt bibehållit sitt ursprungliga uttal väsentligen oförändradt.

Den ljudöfvergång, hvarigenom g framför len vokal slutligen kommit att lemna rum för ett j-ljud, torde rimligast kunna förklaras såsom åvägabragt genom en småningom fortskridande palatalisering af g i förening med affrikation. Det första tecknet till en inträdande affrikation är sannolikt att finna i det i, som en del fornsvenska handskrifter inskjuta mellan g och en följande len vokal. Men nu visar det sig, att denna affrikationsbeteckning är mycket vacklande, i det den i somliga handskrifter är nästan fullständigt genomförd, i andra uppträder ojämt och i andra åter alldeles saknas. Denna vacklande beteckning synes antyda, att affrikationen just på handskrifternas tid höll på att göra sig gällande, eller att den ifrågavarande ljudöfvergången då befann sig i sin början[2]. Men det är sannolikt, att g ännu länge efter affrikationens inträde bibehållit sig såsom g-ljud. Ljudöfvergångar bruka i allmänhet kräfva rundlig tid.

En annan omständighet, som också synes tyda på, att dessa g-rim ej gärna kunna vara utdöda, blott genom traditionens makt bevarade, är deras talrikhet och täta förekomst öfver alt i lagarne. Om en rimmad ordsammanställning genom någon ljudöfvergång förlorar sin egenskap af rim, så ligger det i sakens natur, att hon så småningom kommer mer och mer ur bruk och slutligen försvinner.

  1. Det i V. II a. 23, 24 men ingenstädes i lagarne för öfrigt förekommande iorþ æller görsimar angifves af Schlyter såsom uddrim. Det vore såsom sådant högst märkligt, ty det skulle visa, dels att det förra ordets uddljud varit konsonantiskt, dels att det senares utbytts mot j. Men då ett sådant rim stode utan alla sidostycken och gent emot de många af mig här ofvan upptagna g-rim, som peka i motsatt riktning, torde denna ordsammanställnings egenskap af uddrim böra betraktas såsom högst tvifvelaktig. Möjligen bildar den i stället ett ofullständigt inrim.
  2. Eget är att, så vidt jag kunnat upptäcka, intet tecken till affrikation visar sig framför långt e. Till och med i texthandskriften till uplandslagen, som annars så konsekvent angifver affrikationen, finner man ordet get skrifvet geit, get, men aldrig giet, hvilket jag icke häller lyckats träffa på något annat ställe i landskapslagarne.