Sida:Rim och verslemningar (Lind 1881).pdf/31

Den här sidan har korrekturlästs


21
Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne.
  • hemsokn ok husbrut. Ö. eþ. ind. 1.
  • þæt hetir hamar siangh. Ö. g. 29,2.
  • til heþær ok til husfru ok til siæng halfræ. U. æ. 3 m. fl. st.
  • a hindradagh heþeræ. S. g. 3,2.
  • Nu hittas þe sum hæmnas aghu. Ö. d. 11,1.

Att det uddljudande h, som ännu i nysvenskan skrifves i åtskilliga ord men icke uttalas, varit hörbart i fornsvenskan, visas tydligt genom ett antal rim, som här sammanföras på ett ställe:

  • haffðþis oc hiolz. V. IV, 16,13.
  • hornum ælla hiæltum. Ö. vm. 19, ind. 19.
  • hund ok hiorþ. Ö. vm. 31,3.
  • horn gata ok hiorþ gata. Ö. b. 4 pr.
  • hiorþ löt mot hægnaþe. Ö. b. 13,2.
  • hiorþ ok hirþæ. U. v. 7,6.
  • hirþingia oc hiorþ. Vm. I b. 39,5; Vm. II b. 6,6.
  • hiorþ — howoþ. U. v. 7,6.
  • hör ok hiærne. S. m. 27 pr.
  • hegnan oc hielp. Gs. 2.

Då sannolikt i uti brytningarna ia, iæ o. s. v. varit vokaliskt i fornsvenskan (och kanske äfven haft tonvigten?) är det också ganska naturligt, att h i hiorþ hördes lika väl som i hirþe. Förstummandet af h i detta läge har väl stått i samband med i:s öfvergång till halfvokal och slutligen spirant, som i sin ordning framkallats af tonvigtens öfverflyttning från den förra delen af ljudförbindelsen till den senare.


Det uddljudande h framför l, n, r, som enligt isländskans och runristningarnas vittnesbörd en gång funnits i alla nordiska språk, eller åt minstone på samnordisk ståndpunkt, är såsom kändt redan i fornsvenskans och forndanskans älsta skrifna urkunder alldeles försvunnet. Detta bortfall af h framför l, n, r är således en punkt, hvari den östnordiska språkgruppen skiljer sig från den västnordiska, som bevarat detta h vida längre. Ja, isländarne hafva det som bekant kvar ännu i dag. Att det likväl funnits en tid, då äfven svenskar och danskar uttalade h i detta läge, är lika uppenbart, som att det icke vidare var händelsen vid slutet af 1200-talet. Runstenarne afgifva här vid lag ett ojäfvigt vittnesbörd. Bland inskrifterna med äldre runor finner man på det danska Gallehushornet hlewagastiʀ på den svenska Varnumstenen harabanaʀ. Äfven på fere stenar med yngre runor träffas h framför r. Bland de af Wimmer