Detta torde ungefär vara, hvad man hittills vetat[1] om h framför likvida och nasal i de östnordiska språken, och det är, som man ser, icke särdeles mycket.
Men oaktadt nu, som sagdt, äfven våra älsta genom skrifkonstens hjälp bevarade språkminnesmärken, landskapslagarne, icke bevarat ett enda exempel på bibehållandet af h före likvida, oaktadt man äfven i dem förgäfves spanar efter ett hl, hn eller hr, hafva de dock verkligen att uppvisa alldeles otvetydiga spår af detta h:s tillvaro i svenskan. Genom uddrimmet har man, såsom bekant, fått visshet om, att det v framför r, som de västnordiska språken bortkastat på en tid, som ligger flere århundraden före alla skriftliga minnesmärken, en gång funnits äfven där. På samma sätt kunde man nästan på förhand misstänka, att uddrimmet i lagarne skulle vittna om något dylikt med hänsyn till h framför likvida och nasal i de östnordiska språken, så vida nämligen lagarne i något slags fast och stadgad form funnits till på den tid, då detta h ännu hördes i uttalet. En närmare granskning visar ock, att så verkligen är förhållandet. Efterföljande exempelsamling torde, i sin helhet sedd, vara fult tillräcklig att ställa det utom alt tvifvel, äfven om icke hvarje särskildt exempel skulle befinnas alldeles ojäfvigt.
- [h]lopær maþær a harskip. V. I o.10; V. II o. 1,10.
- vændir han hæl ok [h]nakkæ at hemkynnum[2]. V. I a. 12,1; V. II a. 16.
- fran boos [h]lut sinum i huar ðax klæþum. V. II g. 6.
- huarium swa svm [h]loter falder. V. II i. 33; V. I i. 14.
- liti huar at [h]lut sinum. Ö. æ. 10,2.
- Nu hygge huar at [h]lut sinum. Ö. b. 51.
- stuwa oc hæberghi [h]latha oc nöthus. Sm. 3,1.
- [h]laþæ ok korn hærbærghi. U. kk. 2,1; S. kk. 2 pr.; Vm. I kr. 2; Vm. II kr. 2.
- af hwarium [h]lef oc [h]lefs sufl. S. kk. 4,3.
- husfru — [h]leff oc [h]leef sufl. Vm. I kr. 3,6. Jfr Vm. II kr. 9.
- hwar bonde [h]leef oc [h]leefsufl. Vm. I kr. 5,1.
- [h]leff ok [h]leefs swl af hwærium þæm. H. kk. 6,1. Jfr Vm. II kr. 5,5.
- ↑ Sedan detta skrefs, hafva prof. Richert och doc. Sv. Söderberg påpekat några af de i V. och G. förekommande ordsammanställningar, som vittna om tillvaron af ett sådant h.
- ↑ Docenten Adolf Noreen har först fäst min uppmärksamhet på detta ställe i äldre västgötalagen och därigenom gifvit mig första impulsen till en närmare undersökning af dessa h-rim. Förut lär det vara påpekadt af prof. Richert i föreläsningar öfver västgötalagen.
