- i [h]ländästadh[1] ok i humblagarþi. H. m. 6,2.
- aff[h]rapæ [h]laz. H. kp. 7.
Som vi se, äro en del af dessa h-rim, t. ex. hæl ok [h]nakkæ, af den beskaffenhet, att de, sedan h fallit bort framför likvidan, upphört att vara rim. De äro döda rim alldeles som t. ex. at virði [v]rekask i Háv. 31. Andra åter, t. ex. [h]ryþer — [h]renser, hafva väl upphört att vara h-rim, men lefvat upp på nytt såsom l-, (n-), r-rim. Hvad nu dessa senare vidkommer, så kan man naturligtvis icke bestämdt påstå, att de en gång funnits till såsom h-rim, så vida icke ett tredje rimord med h i uddljudet (jfr [h]lef ok [h]lefsufl ofvan) talar därför. Det är ju nämligen redan på förhand ganska antagligt, att man i en senare tid, då hvarje minne af det gamla uddljudet försvunnit, kunnat bilda ett rim ryþer — renser utan att något hryþer — hrenser gått förut, eller att ett ord på ursprungligt hl, hn eller hr kunnat rimmas mot ett med ursprungligt l, n, r i uddljudet. Att detta senare verkligen skett, kan lätt styrkas med exempel ur lagarne:
- ↑ Schlyter förklarar, med Ihre och äldre språkforskare, detta ord såsom en sammansättning af verbet lænda = isl. lenda och subst. staþer och öfversätter det med »landningsplats», men angifver själf denna tydning såsom »mycket osäker». Hvad man först och främst kan anmärka här vid lag, är att om förra sammansättningsdelen är lænda, kan den andra icke vara staþer m. utan måste vara staþ f. = isl. stǫð f., som äfven förekommer i G. i uttrycket taka bat at staþum, ehuru Schlyter äfven där missförstått det. Ordet är då det samma som de norska lagarnes lendistǫð. Från formens sida vore ett sådant fem. lændæstaþ ingen omöjlighet. Men betydelsen »landningsplats» synes icke passa på detta ställe i H. Uttrycket i ländästadh måste beteckna någon lokalitet, som förekommer vid hvarje gård, och det är ju långt ifrån fallet med en landningsplats. Jag har därföre tänkt, att ordets första del kunde sammanhänga med det isl. hland n., som äfven finnes i norska och svenska bygdemål, och hvaraf norskan har lenda efter i-konj. Ordet kunde vara sammansatt af ett sådant verb lænda, äldre hlænda, och subst. staþer och betyda »afträde» (jfr isl. leita sér staðar, ganga at staðar, där staðr ensamt har denna betydelse) eller »gödselstad» eller något dylikt. Då ländästadh här på platsen är sidostäldt med humlegård, fägård och halmlada, bör det i likhet med dessa beteckna någon mera afsides från boningshusen belägen lokalitet, och en sådan vore ju afträdet. — Men då ingen dylik sammansättning synes förekomma i fornspråken eller allmogemålen, och det äfven förefaller ovist, om en sådan kunde hafva denna betydelse, framställes min förklaring endast som ett förslag. En annan kan möjligen finna en bättre motivering för den samma. Eller skulle ländästadh vara felskrifning eller tryckfel för löndästadh = isl. leyndarstadr »a hidden place» (jfr hemelikt hus i lagarne)?
