- hund j bandi eþa hana a vagla. G. 19,23.
- til hus ok til hems. V. I þ. 9, 11; V. II þ. 40, 43 m. fl. st.
- husæ ællr hæfþæ. U. v. 2,1 m. fl. st.
- husær ok hemær. U. kg. 9,3 m. fl. st.
- husfru — heþræ, U. æ. 4.
- huskonæ hudstrukin. V. I lr.; V. II u. 29; V. IV, 20,2.
- huskunu — horkunu. Ö. æ. 13.
Orden med begynnande hv äro till allra största delen pronom.
eller partiklar, och då dessa ord äro, väl icke obrukbara såsom
rimord, men merendels såsom sådana mindre påtagliga och i ögonen
fallande, blir häraf en följd, att de ställen i lagarne, där ord med
begynnande hv säkert bilda rim, äro jämförelsevis fåtaliga. Några
exempel äro redan i det föregående antecknade (haghi haffwær um
hwærfft; huarium — [h]loter; hygge huar at [h]lut sinum m. fl.),
och några andra kunna tilläggas:
- hete huin ok miste huþ. V. II þ. 13, 14.
- haita a huathci. G. 4.
- et hann huatki hoyrir. G. 19,23.
- þy hemule huar sik sialuær. Ö. es. 10.
- sua at huarte hyll hattær ælla huua. Ö. vm. 15,4; S. m. 5.
- Bytis hwar at halff mark. G. 19,19 anm. 50.
- huat þæt ær hældær hæstær ælla hundær. Ö. vm. 25 pr.
- hawær ok hwarghin hæfþ a iorþo. U. i. 6,1.
- til huggæ mæþ huassi gesl. V. I lr.
Då man vet, att h framför v uttalades ännu under senare delen af 1600-talet, tarfvas intet bevis för, att så varit förhållandet äfven i fornsvenskan, hvilket för öfrigt styrkes af sådana exempel som de här anförda. Man kan därföre med skäl förundra sig, då man finner, att uttrycket wærþ ok pænningæ hwitæ i U. æ. 1 pr. af Schlyter betecknas såsom uddrim. Orden wærþ och hwitæ kunde i våra dagar ganska väl bilda ett rim, men i fornsvenskan, ja ännu på 1600-talet var ett sådant rim en omöjlighet, så sant som h icke kan rimma med v.
Hvad som förut yttrades om h framför brytningarna ia, iæ etc. gäller äfven här. Så länge v (rättare w = eng. w) bibehöll sitt bilabiala uttal (= eng. w) kunde h utan svårighet uttalas framför det samma, alldeles som åt minstone i vissa trakter händelsen är i engelskan än i dag uti t. ex. white, why, where m. fl. Bortkastandet af h har väl orsakats af w:s öfvergång till labiodentalt v.
