Många bland de nu anförda k-rimmen intyga, att hvad som of- van yttrats om uddljudande g före len vokal i fornsvenskan äfven gäller om k i samma läge. Åfven k i uddljud har en gång haft väsentligen samma uttal, vare sig det stod före len vokal eller hård vokal eller konsonant, men genom småningom fortskridande palatali- sering och därmed följande affrikation har det liksom g helt och hållet förlorat sig, eller så att säga utträngts af den genom affrika- tionen uppkomna spiranten. Särskild uppmärksamhet förtjäna sådana rim som t. ex. det mycket vanliga kirkia kloster och andra, i hvilka beteckningar för kristna begrepp ingå såsom rimord. Dessa måste nämligen vara uppkomna efter den tid, då kristendomen började göra sitt inflytande på lagstiftningen gällande. Men kunde man t. ex. på 1000- eller 1100-talet bilda ett sådant rim som kirkia - kloster, så har man I isl. har jag funnit polinmódr, hanginlukla, heyrin- mera tvifvelaktiga. kunnigr och det med valinkunnr närmast jämförliga vafinskepta, som förut- sätter ett adj. vafinskoptr. Jag öfversätter då valinkunder med »valbesläk- tad, valbefryndad», och valinkunnir mæn betyder »valfränder», i motsats till kunnir el. skyldir mæn = naturlige fränder, verklige skyldemän. Hvad menas nu med »valfränder»? Om, såsom Nordström (Sv. samhällsförf. hist. II s. 647 f.) 8öker göra troligt, edgärdsmännen ursprungligen togos ute- slutande bland fränder och ättemän till parterna, synes anledningen till denna benämning vara tydlig. Edgärdsmännen skulle ursprungligen vara kunnir mon, men med tiden ändrades detta så, att äfven oskylde fingo nämnas i eden. liksom valda till fränder för tillfället. Desse kallade8 nu valinkunir mæn, valfränder. De voro I denna benämning ligger således Man ville ett minne af det ursprungliga förhållandet med tylftareden. liksom icke erkänna för sig själf, att någon ändring skett. Tolften skulle bestå af skyldemän, och voro de icke, såsom af ålder, verklige sådane, så skulle de likväl vara »valfränder.» Denna benämning innebär tillika en märklig yttring af det konservativa lynnet hos de gamle lagstiftarne och de gamla bondesamfunden. I de norska lagarne framträder detta ords grundbetydelse mindre klart. Visserligen står det äfven här på några ställen i tydlig motsats till baug- gildis men, nefgildis men och námágar, men i allmänhet synes det hafva fatt sig tillagdt bibetydelsen opartisk, oveldig, hvilken också mycket väl kan, eå- som sekundär och öfverförd hafva utbildat sig af den ursprungliga. Man hade kommit till insikt om, att »valfränderne» voro lämpligare och mera opar- tiske domare öfver en anklagad än de egentlige skyldemännen. Det bestämda förbudet mot insättande af ättemän i skiladomen vittnar också indirekt, att utvecklingen här varit den samma som i fråga om tylftareden. varianter i de senare norska lagarne visar sig, att man redan på deras tid icke vidare haft ordets egentliga betydelse klar för sig (jfr N. g. love II 8. 157 anm. 32, 8. 410 anm. 18). Af E. H. Lind: Ow rim o. verslemntngar i de sv. landakapsl. Google Died
