också i detta rim ett säkert vittnesbörd om, att uddljudet i dessa båda ord på den tiden icke blott skrefs utan äfven uttalades lika.
Hvad som förut yttrats om inskjutande af i mellan g och efterföljande æ eller ö i en del fornsvenska handskrifter, gäller äfven i fråga om k.
- mæþ lagh ok lanz ræt. U. æ. 19; Vm. I g. 11,5.
sva sum lagh sighie i landi þæssu. V. I g. 9,7 m. f. st. meth lagha lithi. Sm. 12 pr. til laghe legs. v. II p. 7; V. IV, 18,6. laghmanna allir þer laghsaghu lyt hawe. U. þg. 14,2; Vm. II þg. 24,1. laghum ok leznum. U. m. 11,1. gik laghuarþær af lionga þingi mæþ lagha epum ok lagha domum. Ó. r. 26 pr. lanð oc laghman. V. I p. 11; V. II þ. 43; Vm. II þg. 19 m. fl. st. land ok laghsagha el. laghskila. flerest. Land skulu mæp laghum byggiæs. U. v. 1; Vm. II præf.; H. præf., v. 1. til land ok rikis laghlikæ komin. U. kg. 2; S. kg. 2. aiþ land ok konong sum lagh sighiæ. land ok lötir. U. v. 23 pr. firigiort landi ok lösum öruam. V. I o. m. fl. st. lanz hærræ - lanzmanna. S. add. 1,8,4. V. I þ. 5,1. laghmaz. V. II fb. 43. lansuist ok lösum örum. V. I o. m. fl. st. til lar legho. S. pi. 7. vndir las ok lykki. V. I þ. 5,1; V. IV, 18,9. til lasæ ok lyklæ ') ok til lagha pripiunge. H. æ. 3, jfr U. æ. 3 o. Vm. II æ. 3. lastær ok lyti. U. m. 21; H. m. 9,1, 14 pr.; Vm. II æ. 1,8. þa lati guþ han længi liwe. U. kg. 3; S. kg. 3. later vp lyktær hans. H. v. 13,1 leghu drængium ok löskæ mannum. U. kg. 10,1. lekær ællr lærþær. U. i. 4,3; V. IV, 16,16. gangi — til leeks þiit sum han lystir. Vm. I b. 26. j lekmannæ laghum. Sm. 11.
Det vida vanligare las ok nykil jämte Vm. I kr. 5: nökkla ok liws äro nya exempel på »döda» rim. Dessa ordsammanställningar härleda sig naturligtvis från den tid, då uddljudet i lykil ännu icke öfvergått till n. Funnes i fsv. intet exempel på bibelhållande af det ursprungliga uddljudet i detta ord, så vore sammanställningen las ok nykil redan ett tillräckligt bevis för, att nykil en gång hetat lykil äfven i fsv.
