substantivet iorp, men då iarpa ingenstädes i fornsv., åt minstone
- icke i lagarne, påträffas utom på detta enda ställe, där det har
garbe till närmaste granne, är det väl all anledning att antaga, att formen iarþa för iorpa här är att skrifva på rimmets räkning. Att så äfven skulle vara fallet med ändelsen e i stället för a behöfver åt minstone icke antagas, då Lydekinus på flere ställen låter infinitiven ändas på e. U. v. 6 pr. anm. 87: ruzl ællr rupu i stället för det ofvan an- förda ryzl ok rupu. Ó. b. 1,8: rypia gen ryddu med bibehållet omljud i part. pret., i motsats till U:s ryber gen ruddu, torde äfven vara att tillskrifva rimmet. Den på några ställen i lagarne förekommande egendomliga for- men ærf för arf har säkerligen fått sitt æ') genom rim med ærvi eller något annat ord med æ i stamstafvelsen, ehuru jag icke fun- nit något sådant i lagarne. Då man i Kon. Styr. (Geetes ed. s. 54, rad 6-7) träffar ut- trycket mangi biskupa ok strangi, så är den ovanliga formen strangi sannolikt att tillskrifva rimsammanställningen med mangi (jfr Geetes anm. till detta ställe). Att en viss förkärlek för helrimmet, låt vara endast sporadiskt, yttrar sig i fornsvenskan, därutinnan att halfrim genom vokalassi- milation i rimstafvelserna förbytas till helrim, framgår tydligt af de anförda exemplen. Något skulle väl kunna föras på skrifvar- nes räkning, men på hela företeelsen lär denna förklaringsgrund, som i allmänhet endast bör tillgripas såsom en nödfallsutväg, näppeli- gen kunna tillämpas. Forpo för för þo i Vm. II t. ex. kan ju gan- ska lätt hafva tillkommit genom uteglömmande af ett litet streck genom o, men höwat klöwat, som träffas i flere hss., måste vara ) I detta sammanhang må ett par anmärkningar om orden karl och käring och deras sidoformer tillåtas mig. I dagligt tal säger man vanli- gen kar i stället för karl. ma i sammansättningar, t. ex. karman, karsbo och torde från dessa hafva sin upprinnelse. Formen kar har åter sannolikt frambragt den nysvenska formen käring för det fornsvenska kærling, hvarvid rimsammanställningen karl kærling säkerligen varit den verkande orsaken. Sedan man fått. kar i stället för karl gjorde man också ett rim kar och käring i stället för eller jämte karl ok kärling. Från detta rim kar och käring härleder sig åter utan tvifvel den i värmländskan jämte kar förekommande formen kär, Bom uppkommit genom rimassimilation. Att uddljudet i kär bibehållit sig såsom k-ljud trots den lena vokalen, beror väl på sidoformen kar. Detta kar synes i fornsvenskan blott förekom- Google
