något mer än ett skrifsätt; det har utan tvifvel haft sin grund i det talade sprâket.
Ett annat sätt, hvarpå denna förkärlek för helrimmet synes hafva uppenbarat sig, är att man, då ett ord med skiftande former (t. ex. slaghin och slæghin) stod såsom rimord, i allmänhet föredrog den form, som gaf helrim, framför den som gaf halfrim. Så t. ex. væghin — slæghin framför væghin — slaghin, nar — hvar framför nær — hvar o. s. v. Detta är så att säga ett korollarium af det föregående.
Huru vida fornsvenskan har att uppvisa en motsvarande konsonantisk assimilation, hvarigenom stafvelser, som ursprungligen icke bildade något rim, skulle hafva förvandlats till rimstafvelser, därom vågar jag icke yttra någon bestämd mening. Det af Schlyter bland exemplen på «förändringar för rimmets skull vid ords sammanställningar» anförda nöt æller söt i V. II u. 23, där ett par hss. i stället för söt hafva söþ, skulle vara ett sådant fall. Men på detta enstaka exempel, hvartill jag icke kunnat finna några sidostycken, kan ingenting med säkerhet byggas. Däremot torde vårt nuvarande arla och särla vara ett genom sådan konsonantassimilation åstadkommet rim. De båda adverben arla och siþla kommo naturligtvis i följd af sin betydelse ofta att stå vid sidan af hvarandra på den tid, då de brukades mera allmänt än nu, och slutligen har man af arla — siþla gjort ett inrim genom att låta þ i siþla öfvergå till r. Detta måste hafva skett redan i fornsvenskan, ty formen sirla för siþla förekommer i Cod. Bur.
Den i äldre svensk skrift ej sällsynta formen mund i stället för mun har säkerligen rimmet hand och mund att tacka för sin tillvaro. Detta senare ords -d är utan tvifvel ett för rimmets skull tillkommet bihang.
Ändrim.
Detta rim och det nyss behandlade äro med hvarandra nära besläktade. I den isländska versläran hafva de till och med fått samma namn: hending och sanmma indelning: aðalhending och skothending. Man tyckes där icke hafva velat erkänna någon annan skilnad dem emellan än deras olika anordning i versen. Ett sådant betraktelsesätt är visserligen icke strängt riktigt. Ändrimmet skiljer sig från inrimmet dels däruti, att det kan vara två- eller flerstafvigt, under det inrimmet aldrig omfattar mer än en stafvelse, dels däruti att det, då det är enstafvigt, kan bestå af en enda
