vokal, under det inrimmet, åt minstone enligt den isländska versläran alltid utgöres af en vokal eller tveljud och en eller flere konsonanter. Men i de flesta fall, nämligen med undantag af dem, som bestå af en enda vokal, kunna ändrimmen äfven tjäna såsom exempel på inrim. I de flerstafviga ändrimmen är den första stafvelsen ett inrim, enstafviga ändrim äro, med nyssnämda undantag, äfven inrim, d. v. s. här sammanfalla ändrim och inrim. Då jag ofvanför bland inrimmen upptagit många exempel, som dels tydligen äro tvåstafviga ändrim, dels äfven kunna vara enstafviga sådana, anser jag följaktligen detta icke vara något fel, då det af många exempel framgår, att icke häller det egentliga inrimmet var okändt.
Svealagarne, med undantag af Vm. I, använda såsom kändt ändrim nästan regelbundet i afslutningen af balkarne. Här kan icke vara något tvifvel om, att ändrim och ingenting annat är åsyftadt. I götalagarne är detta bruk så godt som okändt; endast V. II g. (och Ö. b. enligt 1607 års edit.) hafva en ändrimmad afslutning. Åndrimmet visar sig i dessa balkafslutningar dels en- dels tvåstafvigt, i regeln såsom helrim, endast undantagsvis såsom halfrim.
I. Helrim.
- ræt — slæt. U. kg. 12; S. kk. 21, b. 33.
- arff — þarff. U. æ. 25; Vm. II æ. 20; H. æ. 16.
- hyggiæ — byggiæ. U. v. 29; Vm. II b. 28.
- fallum — allum. U. þ. 14; S. þg. 11; VM. II þg. 24.
- glömæ — ömæ. S. kp. 14.
- ganga — fanga. S. kp. 14.
- sar — ar. S. m. 36.
- hændæ — ændæ. S. m. 36.
- fynder — synder. S. þi. 16.
- lanð — anð. S. þg. 11.
- friþ — wiþ. S. þg. 11.
- friþir — wiþir. H. kk. 21.
- wara — fara. S. þg. 11; Vm. II þg. 24.
- fört — hört. S. þg. 11.
- iorþriki — himirike. U. kp. 11; Vm. II kp. 14; H. kp 7; V. IV, 12.
- nær — hær. S. kp. 14.
- lifwa — bliwa. H. i. 17.
Exempel på enbart vokaliska ändrim äro:
- swa — for ga. V. II add. 13.
